Det doftar regn.
På min hud.
En känsla.
Av dig.

Jag slickar mig om läpparna.
Sätter mig upp.
Slumrade nog till en stund.

Solen har försvunnit bakom nygråa moln.
Och min nakna hud knottrar sig.
Stranden är nästan öde nu.
De enda rörelserna är vågorna som slår in mot land.

Jag lutar mig bakåt.
Tittar upp mot molnen.
Tycker att jag ser dig där.
Med ditt leende.
Det där som får mig att flyga.

En man står vid strandkanten.
Stirrar ut mot havet.
Låter sig blötas ner.
Jag undrar vad han tänker på.

Vi möter varandras blickar.
Och ler båda generat innan vi tittar bort.
Sådär som man brukar göra.

Jag tar på mig min kjol.
Och mitt vita linne.
Släpper ut mitt hår.
Låter vinden leka med det.

Det är stilla här vid mitt vatten.
Och jag tycker mig höra Lundell sjunga om öppna landskap.
Någonstans i fjärran.
Jag undrar om du också hör det.
Och längtar.

När jag vänder och går.
Börjar det regna.
Som om hela himlen gråter.
Men det gör inte jag.

Jag vandrar ensam hem i regnet.
Låter dropparna täcka mig.
Doftar dig.
Smakar dig.
Vill.
Dig.