En stund på morgonen.
Innan jag kommer ihåg.
Är jag fortfarande nöjd.
Glad till och med.

Men när allt slår mig.
Blir jag trött och orkeslös.
Och min hjärna börjar koka.
Tills den överhettas och jag somnar om.

Det jag gillar med det där glaset vin.
Är just att det får mig att glömma.
Eller i alla fall att sluta bry mig.

Jag undrar ibland.
Om saker bara är som de är.
Och det kanske inte är förändring man ska hoppas på.
Utan i stället bara acceptera det oundvikliga.

Var det dömt att misslyckas.
När du dog.
Stod det redan då i stjärnorna.
Att jag skulle dö med dig lite grand.
Och att jag skulle sluta drömma.
Om en framtid.
Med röda knutar.

Ja jag undrar det ibland.
Om jag bara kämpar i onödan.