När du slutade andas.
Och jag slutade tro.
På att saker ordnar sig.
Lämnade jag en del av mig.
Kvar i den där sängen.
Helvetets säng.

När jag slutade leva.
I den värld andra lever i.
Och jag blev en skugga av ett liv.
Som inte hade börjat leva egentligen.
Så gav jag nog upp.

Kanske sökte jag hjälp.
Utan att ta den.
Kärlek utan att våga lita.
Beröring utan att vilja ha den.
Innan jag stängde av.

Men när du inte längre höll min hand.
Fick jag svårt att stå.
Och mina ben blev vingliga.
Så jag föll mot den som tog emot mig.
Tills jag fick mer blåmärken än jag klarade av.

Jag har försökt lägga mig i sängen så många gånger.
För att sluta cirkeln.
Innan jag insåg att det inte finns någon cirkel att sluta.
Bara en pågående process.
Att gå med i eller ej.

Det jag känner nu.
Är konstant och förgörande.
Kanske är det meningen att jag ska besöka.
Helvetet igen.

Och kanske förstör ordet varför mer ibland.
Än vad det klargör.
Ändå kan jag inte sluta fråga.
Varför.