Det är det där du säger i förbifarten.
Som man ska lyssna efter.
Som när du råkade säga att din pappa dog på julafton.
Mitt i ett samtal om träning.
Jag blev alldeles tyst.

Då förstod jag varför du alltid ville fira jul ensam.
Helt ensam med en film som enda sällskap.
Och inte för att du egentligen inte förstod vitsen med jul.
Som du låtsades att det handlade om.

Som att du hade sex med en av din mammas väninnor.
När hon var 37.
Och du var 17.
Det sa du bara som att det inte påverkat dig.
Att din mammas äckliga fyllekompisar spanat in dig sen du var 14.
Men jag kommer ihåg att du sa att du inte ville.
Att du kände att det var något du borde göra.
För att du kunde.

Att din mamma drog.
Och kom tillbaka.
Söp och var ett jävla svin.
Som inte tog hand om sin son.
Det visste jag redan.

Men att du fick ta emot en full pappa.
Som hotade att ta livet av sig.
När din mamma drog.
Det visste jag inte.

Och det sa du bara.
I samband med att du pratade om din frukost.
Typ.
Jag fick ont i hjärtat.
Och jag har nog aldrig älskat dig så mycket som då.
Trots att jag kokade av ilska.

Så det gäller att inte missa.
De där sakerna du säger i förbifarten.
För det är där essensen ligger.
Det är de orden som spelar roll.