Ja vi har ju Eine Kleine Nachtmusik. Nattens Festmusik. Ljumma nätter med facklor och levande ljus. Serenader, divertimenti, kassationer. Glad samvaro när inte plikten kallar och när man visserligen borde sova men det är så skönt att bara vara vaken en liten stund till, lyssna på musik, äta och dricka.

Men natten har också en annan musik. När sömnen lyser med sin frånvaro, och tankarna bildar mönster som återkommer likt repriserna i ett stycke musik eller stämmorna i en fuga. Tankar som blandar triviala ting med de stora frågorna om vad evigheten är och vad som är livets mening.

Många stora andar har brottats med dem förut. Och även fast de sällan har lämnat entydiga svar om vad som är meningen med livet har de ändå lämnat spår av ögonblick som det känns meningsfullt att komma tillbaka till även hundra år senare. Eller två hundra år. Eller tre.

En mening om livet kan formuleras med några ord men också med en musikalisk fras, några toner som tycks innebära både ett sökande och ett svar på en fråga. Här och där i de stora mästarnas musik finns det ställen som ger oss känslan av att här talar de med sin nattliga röst, här rör det sig om helt andra saker än pengar eller mat för dagen.

I många fall rör det sig om musik skriven av människor som haft ett särskilt behov av att samla sina tankar därför att de känt sig stå inför sin ålderdom eller drabbats av sjukdom eller lidande som fått dem att tänka på livets korthet och dödens närhet. Men även den som njuter av hälsa och ungdom kan drabbas av känslan av att allt detta är förgängligt och att det gäller att ha något i beredskap om allt det ljuva skulle ryckas bort och ersättas av en stor tomhet.

En handfull ställen ur verk av kända tonsättare. I några fall finns tydliga adresslappar som talar om att här talar en människa som vet att livets återstående dagar är räknade och här finns något som det är bäst att få sagt medan tid är. I andra fall är det mera fråga om en känsla som tränger sig på, och många som sysslat ingånde men musik vet nog att man ibland kan gå och bära på en känsla av något som finns i ett stycke musik även fast man inte är riktigt klar över själva tonföljden, harmonierna eller klangerna.

Nattens musik. Oerhört mycket musik har skrivits om natten, eftersom musikskapande kräver tid och koncentration. Det är inte säkert att musiken har tagit till sig något av nattens speciella stämning för det. Men ibland har den gjort det. Eller också har nattens stillhet och koncentration kommit som ett benådat ögonblick mitt på ljusa dagen, och något har pockat på att bli nerskrivet och bevarat för eftervärlden.

Jag tänker ofta på de kända musikverken som om de vore geografiska platser. Vi kan besöka dem, enskilt eller tillsammans, vi kan tala om dem som vi pratar om platser vi varit på. Vi kan skriva reseskildringar från våra besök, vi kan fräscha upp dem i vår fantasi, och vi kan besöka dem igen genom att lyssna åter och åter igen.

Till det krävs tid. Och ibland krävs precis den tid och ro som finns just på natten. Visserligen är det inte allom givet att bo så till att man kan dundra på med musik när det finns människor i grannskapet som behöver få sova. Men det finns ju hörlurar.