Någon i mitt förflutna knullar bort sin värdighet, inte mig emot eftersom denna person tog ifrån mig min. Personen ifråga förstår nog inte själv vilket gör det så himla mycker mer intressant att se på (from a distance såklart).

Jag vet inte om personen vet om detta, att jag skrattar lite tyst fast alla tror att jag gråter. Jag låter dem tro det för då är det ingen som frågar, alla är ju rädda för den som gråter visst är det så? Jag har i alla fall slutat med sådant tjaffs, utom när jag är uttråkad. Då kan jag gråta bara för sakens skull , det är ju alltid något eller någon som är värd en tår eller tusen.

Jag är 19 år.
Jag har ingen pojkvän. Jag får inte ligga. Jag har korta ben med en något längre överkropp som dessvärre inte gör mig så jävla mycket längre ändå. Jag kan leva med det för vem behöver vara lång när det finns heels ändamålet till ära?

Jag är 19 år.
Jag följer mina drömmar och ska bli fröken. Jag läser litteraturvetenskap som är svårt men enlightening. Jag leker med mina bästa vänner för de gamla som inte var så mycket att ha har jag äntligen lämnat bakom mig. I ett dammoln nästan. Jag är bättre än mitt förflutnas vänskapskrets inbillar jag mig ibland när jag sitter där med mina vänner som studerar högtravande litteratur. Jag tror mig veta mer om världen än jag vet. Det är lättare så eller hur? Det man vet behöver man inte frukta. Jag fruktar fan ingenting. (man gör sällan det när man är 19 år)

Någon i mitt förflutna knullar bort sin värdighet medan jag precis byggt upp min igen och jag skrattar bakom deras ryggar för det är så jävla mycket lättare än att grina.

Jag är 19 år.
Jag har insett att det inte är värt att slösa tid på dem som får mig att grina som ett barn.

(But I am pretty much a child still.)

Hur som helst, efter en tid i skuggan är jag tillbaka till mitt forna jag. Grattis till mig.