Skjut mig med dina höftben.
Jag vill ha dig i mig så att det gör ont, allting har slutat göra ont och det är så jävla ovant att jag inte riktigt vet på vilket av mina likvärdigt korta ben jag ska stödja.

Bryt mig mot dina nyckelben.
Dela mig i två så att jag räcker till, jag räcker inte till längre men du verkar inte bry dig för du är så nöjd med den delen du får att du liksom, inte kanske riktigt vet, att det finns fler delar av mig.

Delar som. Tillhör. Något annat liv.
Ett liv som inte alls är lika harmoniskt och otvunget som det du ger mig. För du ger mig otvungenheten på ett sätt som inte alls känns påtvingat och inte på riktigt. Du är så på riktigt att det inte ens är läskigt att ta på dig.

Du är min verklighet och min verklighet har nog alltid varit lite för abstrakt för att någon annan ska passa in. Men du passar in. Du med dina nyckelben och höftben och nedböjda huvud som kysser mig på min ännu inte Botoxinvaderade panna.

(du böjer dig ner. Jag står på tå men når ändå inte upp och det är på något sätt. Fint.)