Jag kommer ihåg tiden då hela huset luktade blommor.
Och jag tog hand om dem.
Satte dem i olika vaser.
Bytte vatten.
Tog bort torra blad.
Gjorde mitt allra yttersta för att de inte skulle dö.

Rosor, liljor, tulpaner, nejlikor.
Och en massa andra blommor jag inte kunde namnet på.
Kommer du ihåg den tiden?

Det var alltid mycket folk hos oss.
Fast det kändes inte så.
Det kändes ändå ensamt.
Som att det bara var jag där.
Du syntes inte till.
Du höll dig undan.

Men jag skötte blommorna.
Jag var jätteduktig.
Det sa alla.
Lilltjejen var duktig.
Snäll och duktig.
Kommer du ihåg det?

Den lilla tysta mörkhåriga tjejen.
Som tog emot alla blommor.
När det ringde på dörren.
Såg du henne?
I så fall var du den enda.
Det var ingen annan som gjorde det.

Jag kommer ihåg den tiden.
Då vårt hus badade i vackra blommor.
Och det fanns folk överallt.
Fast ändå ingenstans.
Jag kommer ihåg det som igår.

Jag tog hand om alla blommor.
Satte dem i olika vaser.
Bytte vatten.
Tog bort torra blad.
Gjorde mitt allra yttersta för att de inte skulle dö.
Dö ifrån mig som du gjorde.

Jag hatade den där jävla ringklockan.
Som alltid ringde och påminde mig om att inget var detsamma längre.
Och jag hatade den där jävla doften av blommor.
För det doftade död.
Det doftade bara död för mig.