ensamhetskänslan är stark idag
som om den tagit över min totala existens
inbefinner sig som om den aldrig varit försvunnen
de förut så bomullslätta molnen tynger ner mina axlar
ett tryck över mitt bröst får min själ att vissna
jag minns inte att jag kunnat glädjas av att vara själv
jag minns att det är det enda jag nånsin varit
skiner inte solen förrän jag ler igen?
kanske är inte regn så hemskt ändå
kanske känner jag inte kylan mer