Hon fasade för att det skrivna skulle fälla allt
för sista gången
som alla gånger hon skrivit, nästan.
som alla gånger hon fasat.

På den nivån - som ett hemligt rum hon just hittat. "Den Nivån". Vilken nivå?

Inom henne

~

... rasade i en våldsam orkan mätningar, kontroller, analyser, ja rena analyser och år for igenom hennes huvud. genom hennes hjärta..  tankar om rättvisa. vänskap och respekt. jämlikhet.
men nu

varenda skriven bokstav kunde lika gärna vara oskriven.
vartenda ord osagt. hon visste de var så gott som motpoler med motsatta medel. den ena med ord ur sin mun, den andre med text. samma humör, samma hotkänsla och samma våldsamma försvar. attack innan hotet landat som faktisk händelse.
rå attack. sen flykt. sen dagar av kval, ilska och gamla våndor haglande som jämförande triggande övertygelser om att skicka allt upplevt på närmsta soptipp. bort väck och aldrig mer. aldrig mer. aldrig..
och ner i helvetets käftar för en total förtäring av satans eld. ner ner ner.
än värre. ner ännu djupare.
för totalt svärta, tystnad och tomrum. 

hämnd genom ensamhet. självpåtaget straff.

nu hade den jäkla pannkakan vänt på sig.
hon förstod inte vad som hänt och hon hade inte vänt på den vad hon visste. hade hon?
var det tredje eller fjärde gången katastrofen blivit ett faktum. detsamma var det nu. tredje riktiga kanske.
men där låg den där pannkakan vänd... det var inte möjligt att förstå.
inget gick att greppa om längre. det borde vara färdigt nu - borde vara borta. bedarrat. över..
som om denna orkan hade rivit upp rötterna av hennes, med konstens alla otillåtna och tillåtna medel, planterade strategi för försvar.
samtidigt som vissheten skrek högljutt inom henne:  
det försvaret är det starkaste medlet för överlevnad när man utsätts för hot.. det är det enda du har, nånsin kommer att få. det som får dig att överleva. rent konkret. försvaret,
efter alla erfarenheter inlärda med hammare och slag, fysiskt, känlsomässigt mentalt,  där hon aldrig någonsin försvarat sig fullt ut. aldrig fullt ut. intill gränsen för just överlevnad.
nu fanns en annan visshet.

det fanns inget hot.
och det kom som en chock.
som en smygande inkräktare bakifrån som överumplar en. som en ful lömsk orm redan innanför rustningen. inkrupen nerifrån och på väg. på väg uppför.

och nu satt hon uppkrupen, kvar i sängen efter samtalet..
precis när panik och förfall studsar mot evig förståelse och ekot säger långt efteråt, men ändå med ångesten kramande över bröstet - precis när vågen väger jämt och allt är noll - säger:

"Du kan slappna av... nu. Det är lugnt. Det är jämvikt. Balans."

där.
vissheten.
och med ens kastar sig en full dammöppnings inferno över henne. skräcken av att veta att ormen är innanför rustningen. redan innanför.

sitta stilla nu. alldeles stilla. tänka så det inte märks. inte hörs - utifall... ormen är giftig. men
det fanns ingenting som ens kunde liknas vid hot. hon kände ju ormen krypa där. långsamt uppför. det var kusligt,visst. det var nästan än kusligare än att attackeras utifrån av alla fasor samtidigt. 
värre än alla fasor.. alla hon upplevt.. inklusive han.

han som hon kämpat mot för att komma nära i en hopplös kamp där ord stod mot ord. sagt mot skrivet. skrivet mot sagt. ja kämpat emot - det insåg hon nu. på det planet hade kampen varit dömd och hon visste det sen länge. där var också hemvisten för tillit för andra.  den mentala tilliten.

hon förstod inte längre. det var som om nåt gått hål, kollapsat.. rasat.
men vad som än hade hänt så var det instinktivt bra, det kände hon. men ormen fanns där.
den fanns där. den kröp sakta uppför hennes ben. och nu,

nu måste rustningen av.
och det försiktigt.

mycket försiktigt.

~