Kaffet har nästan svalnat helt. Ytterligare en helg, ytterligare en ny morgon av mitt liv och jag bara ödslar tiden med att dricka kaffe som ändå inte smakar lika gott som förr. Jag brukade sitta i köket bland nära och kära och samtala vid första morgonkaffet. Nu sitter jag ensam på min balkong till en liten lägenhet som jag betalar hyra ensam för varje månad.

Hela lägenheten är förresten mer som en soptipp än en lägenhet. Lika lite som jag är entusiastisk till livet är jag även för städning. Solen värmer i alla fall mitt hjärta fortfarande även om inget annat gör det nuförtiden.

När jag var ung och vacker var jag alltid glad. Träffade alltid vackra personligheter. Numera är jag alltid instängd bakom mina egna dörrar. Går helst inte ut överhuvudtaget eftersom jag är rädd att träffa någon bekant som ser hur förskräcklig jag blivit. Mitt ansikte liknar mer en rutten kiwi än den människa jag en gång kände. Huden på händerna har tappat sin fasthet och håret är risigt klippt över axlarna i ett desperat försök att slippa frisören.

Jag skäms otrolig mycket över den jag blivit. Skulle inte livet vara glamorösare än såhär? När jag var ung drömde jag om en stor trädgård och ett hemtrevligt hus. Många barn också givetvis. Inte allra minst den där perfekta karlen som skulle glänsa över hela min värld "tills döden skiljer oss åt". Ibland undrar jag om det var omgivningens fel eller mitt att det inte blev så. Får jag skylla allt på min egen rädsla? Att jag inte försökte tillräckligt?

Kanske har jag alltid varit en svag människa. Även då jag var som lyckligast vågade jag aldrig ta steget att lära känna mina medmänniskor bättre. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut nu om jag bara hade tagit för mig mera. Kanske hade jag haft min man och barn med tomt och villa.

Nej, får inte vara så naiv och ens våga tro på något sådant. Det hade ändå slutat här förr eller senare, det är jag säker på. Ingen skulle ändå orka älska mig ända ner till graven. Dricker upp det som finns kvar i min kaffekopp, går in i lägenheten och låser balkongdörren efter mig.