Under ett jägarliv hinner man träffa många likasinnade tokstollar. En del fastnar speciellt i minnet och blir ihågkomna med välbehag. Andra kanske helst glöms bort även om det inte är så lätt.
En som jag minns med stor värme är ”Kent”, ett år yngre än jag men sedan några år avliden i sjukdom. En arbets- och jaktkamrat under många år som jag hade många roliga episoder med både på jobbet, vi jobbade tätt ihop på samma skift, och i skogen med våra stövare.

Genom jobbet kom vi i kontakt med en taxiägare, ”Torsten”, från en by mellan Luleå och Piteå. Han hade hand om flygtaxin från Kallax flygplats till Piteå men framförallt hade han två stugor på en ganska stor ö ute i skärgården och vidhängande jakträtt som markägare.
Kent och jag blev inbjudna till några dagars jakt och, som det visade sig, inte så liten mängd starka drycker. Vi lade till med båten en eftermiddag i september och hade mest tänkt oss umgås och surra en stund den dagen för att stiga upp för harjakt tidigt nästa morgon.

”Marcus”, en polis från Piteå, stod i sjöbodan och klämde löja men följde med oss till stugan för en kaffetår. Jag hade med mig mina två hundar, en beagel och en stövare, och båda fick gå lösa för att själva få strosa omkring i området. Självklart försvann paret upp i skogen omedelbart.
Torsten kokade kaffe och ställde fram en flaska på matbordet och det vanliga ljuget satte fart allt medan nivån i flaskan sjönk. Hundarna hade varit borta ett bra tag och jag hade så smått börjat fundera på att ge mig ut för att leta då jag plötsligt på andra sidan den lilla viken ser en stor kapital skoveltjur komma gående med beageln skallande bakom sig. Stövaren gick tyst bakom.

Torsten kastade sig till vapenstället på väggen, tog en studsare som han slängde åt Kent. Tog en studsare till själv och frågade mig vilket vapen jag ville ha.
Långt från lovlig tid valde jag att ta mitt eget hagelrör. Torsten lade två flaskor brännvin i ryggsäcken, polis-Marcus skyndade sig till sjöbodan, han varken kunde eller ville på grund av sitt jobb delta i tokigheterna, medan vår redan ganska beskänkta trio tog sig högst upp på ett litet berg sådär en kilometer bort. Väl där satte vi oss vi en grillplats för att lyssna efter hunden och stärka oss med det medhavda. När nivån även i den andra flaskan började sjunka insåg jag varåt det lutade. Hunden hade varit tyst länge och jag meddelade att jag var tvungen att gå för att försöka få tag på åtminstone stövaren för att ha något att jaga med nästa dag.

Jag hade väl inte hunnit mer än ett 20-tal meter förrän jag såg Torsten välta ner på rygg från stocken han suttit på. I ett anfall av elakhet gick jag vidare med tanken att Kent får försöka väcka honom och leda honom till stugan. Han var en nära tvåmeterskarl och f.d. polis från Stockholm som bytt bana och väl rustad för att ta hand om Torsten.
Det slutade med att Kent fick bära 100 kg dödkött på ryggen tillbaka till stugan för att dumpa sin last på verandan. Där fick ”liket” ligga tills han vaknade av septemberkylan!

En annan gång höll det på att gå riktigt illa. Kent disponerade ett par jaktkojor i markerna kring hustrun ”Ylvas” hemby där han bodde. Flera dagar tidigare hade vi bestämt en jaktdag under en friskiftsperiod. Vädret var emot oss. Det snöade rejält under ett dygn för att sedan bli kallt. Riktigt kallt, långt under 20 grader.
Vi satte oss vid köksbordet hos Kent för att överlägga och bestämde oss för att ändå plumsa fram genom snön till kojan och dra igång några ordentliga brasor i den öppna spisen. Kanske skulle det bli något varmare nästa dag.
Ylva vägrade låta oss ta med någon hund i den smällkalla natten utan lovade i stället komma med en till E4 så vi kunde hämta honom där. Det blev överenskommet och Kent och jag blev skjutsade till den med bil ofarbara vägen till kojan uppe på berget.
Vi eldade på ordentligt och fick snart upp värme, åt och drack några kaffehalvor men gick så småningom till sängs bara för att ibland stiga upp för att lägga in mer ved.
På morgonen steg Kent upp till en lika smällkall dag. Han fyllde på brasan och gick ner till E4 för att hämta hunden på överenskommen tid medan jag sov vidare. Då han väl kom tillbaka var kojan rökfylld. Genom en spricka i murfogen hade en sticklåga tänt eld i timmerväggen bakom och jag sov fortfarande längst in kanske en smula omtöcknad av röken.
Kent rusade in, fick liv i mig och vi räddade ut utrustningen. Hade vi haft något att bryta upp panelen med hade vi säkert kunnat komma åt brandhärden för att släcka. Snö fanns det ju gott om men något som liknade en kofot hade vi inte. Mobiltelefoner fanns inte då så Kent kutade iväg ett varv till och en mil till närmaste telefon för att få dit brandkåren som efter ett tag dök upp med sitt terrängfordon. Hade Kent bestämt sig för att låta mig sova och i stället åkt hem med Ylva för att äta frukost hade jag förmodligen inte kunnat skriva detta idag!

Ylva förtjänar också ett omnämnande. En förstående jägarhustru som lojalt ställde upp för att skjutsa och hämta oss från vägbommen i skogen då vi hade hällt ofärgad ”kaffegrädde” i kåsorna.
Jag känner ännu ett stort tomrum och saknad efter Kent. Jag har många goda jaktkamrater men Kent är den som jag minns bäst.