Jag kravlar i det tomma.
Jag kan inte se.
Var är höger.
Hur kommer jag till vänster.
Allt verkar bara gå runt.
Och verkligheten kring mig saknar väggar.

Jag försöker stå.
Men benen bär inte.
Det känns som att de är borta.
Kanske har någon tagit dem ifrån mig.

Marken är kall och hård.
Ojämn och ogästvänlig.
Gropig.
Smågrus skrapar mina knän.
Jag måste härifrån.

Det finns en lätt väg att ta.
Och det finns ett svårare alternativ.
Varför är det alltid det svåra som är det rätta.
Jag blir så trött på den insikten ibland.

Kanske är det bara glasögon som jag saknar.
Kanske är det kryckor.
Kanske är det helt nya ben.
Som tar mig in på nya vägar.

Jag vill bort från det tomma.
Jag vill ha jämn mark.
Som jag kan gå på.
Med väggar jag kan röra vid.
Och ta stöd av.

Jag vill inte leva i ett virrvarr längre.
Vill inte fortsätta snurra.
I en tom värld.
Som bara väntar på att explodera.