Fördämningen brast
Ut flödade allt som var uppbyggt
Under så lång tid.

Det var en sådan liten droppe som fick det att rinna över
Alla andra monsunregn har inte gjort något
Bara den där lilla lilla droppen fick hela dammen att brista
Ut sprutade vatten från Gud vet när.

Det var som de säger att det ska vara när man dör,
allt passerade förbi mina ögon.
Men jag dog inte. Jo, det gjorde jag nog.
Kliché-varning:
En del av mig dog.

Den del som inte gjorde nytta längre.
Den del som behöver andra.

Jag har länge inbillat mig att när allting verkligen faller,
då har jag dem där.
Min familj, mina vänner.
Så fel jag hade.

Min familj, haha. Vilket skämt!
Vilken familj?
Den är söndrig, och har väl varit länge.
Men det såg jag inte då, när jag var liten
och naiv.

Men nu, nu räknas jag som vuxen,
och vill väl räknas som en också.
Men det var någon del i mig som ville vara barn
den där delen som orsakade bristningen.
Den kröp ihop i fosterställning och bad
Bad till vemsomhelst att bli omhändertagen och kramad
Att få höra
"Allt kommer att bli bra, vi klarar detta tillsammans"
Det var den del som dog.
Det var nödvändigt, jag räknas som vuxen nu.
"Och det gjorde säkert ont"
som BKO sjöng.

Ansvaret ligger på mig.
Jag klagar inte, jag vill ha det.
För jag tror ingen annan förstår.

Be-sviken, Be-dragen
Mamma, Pappa
Vem är värst?

Han har fått så mycket som han inte ska ha.
Så mycket som han inte förtjänar.
Hon fick mer än vad hon förjänade, honom.
Hon som jag hoppas att jag aldrig blir som.
Trots hennes gener i mig.
Jag är och förblir

Min pappas dotter