Jag är trött på att höra mina egna ord.
Jag är trött på att tänka mina egna tankar.

Du flimrar förbi i mitt medvetande.
Dagligen.
Nattligen.
Till och med när jag inte är vid medvetande.
Är du där.

Jag är så less på att tänka.
Jag är så less på att tänka DIG.
Och undra om det kommer att funka den här gången.
Oroa mig för att det kommer att funka den här gången.
Vår göra-slut-grej.

Vi har gått igenom det 100 gånger.
Jag avslutar.
Du tar upp det igen.
Du avslutar.
Du tar upp det igen.

Det är alltid du som tar upp det igen.
Det är alltid du som inte släpper taget.
Och det är alltid jag som inte kan säga nej.
Det är alltid jag som släpper in dig igen.

Är jag svag frågar jag mig.
Egentligen inte.
För det handlar ju om dig..
Det handlar om dig.

Du har ett eget center i min hjärna.
En egen plats.
Och då är det svårt att bli av med dig.
Kanske behövs det hjärnkirurgi.
För att få dig ur mitt medvetande.

Kanske är det ett snitt i hjärnan som krävs.
För att du ska sluta flimra förbi i mitt medvetande.
Dagligen.
Nattligen.
Alltid.