jag har vandrat några år nu
på jordeskorpan
denna sköra

i min jakt på närhet, kärlek
har en hel del svampar
passerat revy

genom åren

en del vackra
så ståtliga styva
vilka stammar, vilka hattar

likväl giftiga

(ja, ibland fullkomligt livsfarliga)

klungor av maskätna soppar
har dunklat mitt sinne
fått mig förvirrad

att rynka näsan
vända ryggen till

ibland har jag också funnit
enstaka exemplar

av resligt skön herr kantarell

som jag lyckligt släpat hem
trott att han skulle berika mig

varit ätbar på alla vis, jovisst
det håller en tid

men har ändå
i slutändan
lämnat en fadd eftersmak

som om han lovade mer
än vad som kunde hållas

i denna skog av variationsrik
gudomlig artrikedom

har jag genom åren lärt mig
att metodiskt sålla bort
de som inte tillför mig något

att ytan

inte spelar
den viktigaste av roller

för när jag slutligen finner
den Svarta Trumpetsvampen

så magisk och sällsynt
så existensiellt njutbar

vet jag instinktivt
att både han och jag
kommer att njuta av

den stuvning vi båda

kärleksfullt och passionerat tar del i...