Där stod jag och stirrade.
mitt liv kändes som om det skulle ta slut.
Hur kunde jag vara så dum?
Hur kunde jag hålla tillbaka mitt tjut?
Hatet sjöd
och inom mig visste jag säkert
att allt jag var fanns i min närhet
och att hatet vägrade ta slut.

Men en ny känsla väcktes.
En vördnad som inte hörde dit.
En känsla av respekt
Som cirkulerade i min rit.
Plötsligt insåg jag min egen styrka.
Att jag var något ovanligt.
Att det jag hade varit och var
förtjänade mer än detta brinnande hat.

Med respekt såg jag tillbaka på det förflutna.
Alla de känslor jag hade varit tvungen att muta.
All den kraft jag hade lagt ned
På att inte vilja känna något mer.
Nej, jag hade aldrig valt någon mörk väg
Och ändå stod jag där, som om jag hade blivit kvävd.
Livet hade inte varit lätt.
Inte om man hade växt upp på mitt sätt.
Men jag stod fortfarande där.
Med förvånansvärt lite besvär.

Oron, grälen, hatet, skriken.
Allt var jag van vid.
Allt hade blivit en del av riten.
Tårar hade jag aldrig fält.
sår hade jag aldrig känt.
Men inombords hade mina känslor
stegrats och sänkts, brunnit tills de bränts.
Min själ hade gråtit
mitt sinne hade förlåtit.
Och nu när jag såg tillbaka
insåg jag att det barn jag var
var så mäktigt att inget kunde få det att vakna.

jag hade besegrat mig själv.
Jag hade accepterat
och känt varenda konsekvens.
8år av helvete
bringade inte våld
men en stor sorg.
Dock visste jag nu att den känslan jag känt
var mer än någonting jag någonsin bränt.
här står jag nu och allt var försvunnet
och jag visste att hatet var något jag alltid hade övervunnet.

Så de som vill utmana varsågod
För någon som för länge sedan dog
kan inte bli besegrad av en varelse av kött och blod.