Samma vinddrag som, bara några ögonblick tidigare, hade dragit igen dörren efter mig får nu de tunga, röda, sammetsgardinerna att röra sig svagt. ”Nästan som om det står någon där bakom.” tänkte jag, och log åt mig själv. Att jag alltid ska försöka skrämma upp mig själv, det var ju bara vinden. Rummet är svagt upplyst, vilket inte var så märkligt med tanke på att huset stått tomt i åratal. Ända sedan dottern i familjen hade blivit mördad. Det sägs att hennes spöke vandrar här på nätterna. Folk pratar så mycket. Sonen blev visst galen, och försvann. Tragisk historia det där.

Jag stryker med handen över soffan, mina fingrar lämnar vackra, klarröda spår i det gråbruna dammet. Dammet som yr upp när jag sätter mig i den får mig att nysa, så jag reser mig upp igen, och fortsätter att titta på rummet. Det är vackert. Högt till tak, väggar som varit vita, men nu är lätt gulnade av solen. Som pergament. Och alla dessa gamla vackra möbler.

Det är dukat för tre på bordet, som om maten snart skall serveras. Som om man snart skulle äta, men aldrig hann börja. Den morbida delen av mig ritar ett pentagram på den dammiga ytan på bordet. Jag förstår inte riktigt varför ingen vill gå in här, eller bo här för den delen. På en av väggarna hänger en stor vacker tavla, den föreställer ett landskap, höljt i dimma. Dimman ser nästan ut som älvor som dansar. Jag förstår inte varför man inte tog med sig alla dessa vackra saker när man flyttade. Minnen antar jag. Man vill väl undvika dem.

Gardinerna rör sig igen. Undrar varifrån vinden kommer? Jag sätter mig ner på en stol och ser mig om.
Det är då som jag ser dem, där, bakom gardinen.
Skorna.