Återigen samlar jag mig, drar i det nystan som var min dag.

Sorterar och reder ut, avig, rätt, så många förvirrande knutar.

Önskar jag kunde göra ett vettigt avslut, få det obegripliga till en rak tråd.

Tittar på den piskande klockan,och vet att min tid är för knapp.

Ser på livsgarnet, trassligt, så förvirrat med så förtvivlat raka ändar.

Somnar med ett bulltande nystan,ouppklarad, fångat i mina händer.

Önskar, drömmer och längtar efter morgondagens rätsida.