Såriga vingar.

Orkar knappt att stolt,
bära upp denna söndertrasade kropp.

Känner sig berövad som fjärilen i en håv
på den friheten som aldrig kommer åter.

Vinden greppar denna sargade själ.

Slår emot.

Faller.

Sjunker.

Djupare och djupare.

Håret täcker för ansiktet.

Fötterna studsar till mot botten,
som stöter ifrån hennes kropp.
För att sen ta emot,
och låta sjunka ner i sanden,
som vant bäddar in det som en gång var ett liv.

Det blir grumligt och hon ser inte längre.

Stängda ögon.

Stängda för världen.

Stängda för dig.

Ingen ser henne.

Finns hon kvar när det grumliga har lagt sig?

När det blir klart igen,
kommer hon då att kunna öppna sina ögon för att se?

För att se världen?

För att se dig?












Copyright ~ Pluie ~©2008