och jag äter upp alla förskräckligt skrämmande tårar för att inte sakna dina fingrar, det var tårarna som skrämde bort dig var det inte?(säg bara inte att det var jag).
Hela dagarna springer Petra efter lyckan. fortfarande springer hon förtvivlat efter lyckan. Mörkret skrämmer mig inte längre, har glömt alla hemskheter som gömmer sig under sängen. talar med åskan (för att få höra min egen röst) annars tror de(jag) att man är tokig.
Till slut kommer de andra ändå att vinna men innan de gör det skriker jag i deras öron. Skriker alla vidriga (vackra) dikter jag kräkts upp. för kräks det gör jag (aldrig mer), och alla tycker om mig (bara jag slutar skrika).
några timmar eller år senare tar i alla fall rösten slut och då är det nu, och alla bara älskar mig (jag är ju så förtvivlat vacker nu) så ni älskar mig ända tills jag öppnar munnen är det då ni förstår att det var jag och inte skriket som störde er också dom springer iväg igen bara för att försvinna in till glömskan, för jag frågar dom flera gånger och det är vad de vill (det är det dom vill göra)
bara de slipper se mig, för mina ögon är så förtvivlat vackra i en evighet (i alla fall nu när huvudet äntligen är tomt).