Rädd att bli lämnad ensam...





För att misslyckas.....





Rädd för att världen inte är som jag trodde den skulle vara, allt är lika skit som när man var liten, ingenting har blivit bättre! De ända vettiga personerna är min familj känns det som... Och medan vi pratar om dem, så är jag rädd för o göra de besvikna med, min far som jag ser upp till, vars inställning till allting jag avgudar. Min mor som jag älskar så mycket, varför kan inte alla vuxna vara som ni? Fast utan allt bråk, jag kan inte beskriva hur mycket jag älskar er fast jag aldrig säger det till er, men vet att du pappa kommer läsa det här, så nu vet du det.. även fast jag inte kan säga det så gör jag det, med en klump i halsen och tårar i ögonen så kan jag iaf skriva det, har svårt att prata känslor med er, har svårt att prata känslor med min syster, oh min underbara älskade syster! Vad skulle jag gjort utan dig? Du och mina vänner är det som betyder mest! Det är så jag ska säga va? Men jag värderar mina föräldrar mest, det är nog jag, men jag har nog förträngt alla gånger jag sett er ledsna eller besvikna, jag är rädd för att jag ska göra bort mig så ni inte ska gilla mig längre. Rädd för att min syster aldrig mer ska vilja se mig.....


Just nu är jag rädd att mina vänner ska överge mig! Ni håller mig på benen, tack vare er håller jag skiten bakom väggen där de hör hemma...

Tack för att ni finns, Mamma, Pappa, Syster! Och alla vänner <3