Jag saknar tiden från förr,
du vet då jag alltid log.
På den tiden fanns det inget
som kunde få mig att deppa.
Men när man tänker efter så,
finns det ändå inget jag ångrar.
Jag älskar att lyssna och
bara finnas där för andra.
Jag trodde att man kunde leva
och ändå förstå andras problem.
Nu vet jag att man kan inte,
förstå och inte ta del av smärtan.
Det lagras på en pråm bakom hjärtat,
som tillslut kommer ikapp livet.