I natten satt en ensam själ, endast stearinljusets svaga sken till tröst.
Ett tungt hjärta, bultande ihåliga slag som ekade ut i rummet.
Tårar som föll ner mot bordet och splittrades likt porslin mot marmor.

Ett vinglas på bordet, ett halvskrivet brev och en penna i vänstra handen.
Tomt stirrande ögon med glasartad blick.
Långt borta, utanför världen, djupt ute i rymden, tyngd av mörkret, skrämd av dagens värme.

Tystnaden sprängdes så av ringklockans skarpa signal.
Skar igenom luft, som en kula vars bana var menad rätt in i ditt hjärta.
Han orkade aldrig öppna dörren, satt bara kvar och sjönk djupare ut i intet.
Lät sig omslutas, uppfyllas.

Lyfte glaset för att dricka men stannade halvvägs.
Vad var det här livet att ha?

Genom slappa fingrar gled så glaset ur hans hand.
Han fördes tillbaks då ljudet av glaset mot marken nådde honom.
Stirrade på det som en gång varit helt, böjde sig frånvarande ner och skar sig.
Satte sig upp och såg blod pulsera ut ur såret.
Vad var det här livet att ha?

Långsamt gick han in i sovrummet, sparkade av sig skorna och slängde sig ner på sängen.
Kvar på bordet låg brevet, fortfarande halvskrivet.
Aldrig riktigt helt.
Vem bryr sig om de ensamma?