Ensamheten smyger tyst in i rummet
sakta glider den in genom springor
och otäta fönster, likt en giftig orm
Utan pardon har den sitt mål i sikte

Om solen skiner eller månen lyser
saknar betydelse, den bryr sig inte
Den kommer att slingra sig kring
strupen med vana, smidiga rörelser

Tekoppen står kvar på soffbordet
lugnt och njutande urdrucken
Morgonrocken hänger kvar
på sin krok i badrummet
Gick naken till sängs under täcke

I rummet anas ensamhetens orm
Den söker strupen att omslingra
och med sina gifttänder inspruta
ensamhetens gift i pulserande ådror

Miragen2007