Redan som små ramlar vi och reser oss upp,
skrapar oss på knäna, armbågar och ibland hakan

det fortsätter sedan hela livet fast på olika sätt,
blod och tårar som torkas för att få oss att resa oss och gå vidare

vi får tröst redan som små, föräldrar som blåser på såren, plåster, kramas och gör oss glada,
även senare under livets resa så får vi olika sagor eller annat som ger samma tröst

har ni tänkt på det ?

hur vi ofta gör oss så stora, synas över allt annat och kan erövra universum,
eller känner oss så små som vattendroppen i oceanen

men är det inte vad som speglar oss ?

vi är bara en droppe i oceanen sett till universum,
men insikter gör oss stora som med glädje tar vi oss an universums gåtor och beundran

då är vi den unika brickan som får dagen att vara här och nu,
men drömmar som flödar med glädje till att få uppleva vår storhet likt universums oändlighet

vi är små i det stora hela,
men stora i oss själva som bildar det stora hela