Ah, male cor vexatur atris et vulnere flammis,
Gellia cum tangat mentem animique domum!
Cur dederint illi superi non cernere possum
quid ut amaretur, quid ut amaret ea,
sed vetuerint me poenis hoc tangere dulce.
Gellia nescia rem non habet in capite,
quodsi sciverit illa cito veniet Pudor alis
rubris sanguineus certaque mors mihi erit.
Me sonitus male torquent dantibus oscula aperte
nec minus amplexus quos miser aspicio.
Haeret mente mea vexans et acerba sagitta,
lumen cum videat delicias Veneris:
"Haecine turba tibi, mea Gellia, cui numeraris?"
Dulcis mors, cape me ferque domum tuam atram
Namque sinu mortis potius felicior essem:
Gellia non hic est quam colit ora deum!

-------------

Ack, mitt hjärta plågas av svarta eldar och sår,
när Gellia berör sinnet och själens boning.
Jag kan inte se varför gudarna gav åt henne
något för att hon skulle älskas, något för att hon skulle älska,
men förbjöd med straff mig att beröra detta ljuvliga.
Ovetande har inte Gellia saken i huvudet,
men om hon får veta kommer Skammen komma snabbt,
blodröd på röda vingar och döden skall vara säker för mig.
Illa plågar mig ljuden från dem som ger kyssar öppet,
och inte mindre omfamningarna som jag olycklig beser.
Vid mitt sinne hänger en plågande och bitter pil;
när ögat ser Venus älsklingar:
"Är detta ditt anhang, Gellia, till vilket du räknas?"
Ljuva död, grip och för mig till ditt svarta hem,
ty i dödens famn skulle jag snarare vara lyckligare:
Gellia finns inte där, som gudarnas land vårdar!