Cur, o tam scelerate, superbis munere praedae!
Te tenet ut ludum Gellia percelerem.
Tu tantum mora parva es nec tecum illa manebit,
deinde redire volet cruribus haud gravibus
questa suas ad delicias te non satis esse.
Tum lacrimabis tu fluminibus pavidis,
cum ferat in sua calda meum vestigia lectum
strataque frigida det vastaque dura tibi.
Namque diu non docta puella ferum patietur
nec feret indocilem tam male ferre modos!
Barbaria non Gellia gaudet - docta puella est,
carmina laetificant arte peracta mea.
Illa lacertos non laudat nec pectora vasta,
illa virili cor pectore femineum,
quaerit amandaque verba poetae tradita lingua.
Ergo pulla para namque puella cadet!
Nunc licet in lecto tibi tempora parva teporis
cum luctamine det Gellia mixta gelu,
quod mecum felix conscendet culmina caeli.
Mors consumet te gloria nos capiet!

---------------

Varför, o du så skamlige, yvs du över bytets gåva.
Som ett snabbt tidsfördriv har Gellia dig.
Du är blott ett litet dröjsmål och ej skall hon kvarbli med dig,
därefter kommer hon vilja återvända, på ej tunga ben,
till sin älskling, klagande att du inte är nog.
Då skall du gråta med bävande flöden,
när hon bär sina heta spår till min säng
och obeveklig ger dig kalla och ödsliga bolster.
Ty länge skall ej en bildad flicka lida en ociviliserad
och ej skall hon utstå att en obildad så illa bär versmåtten!
Barbari gläder sig inte Gellia åt - hon är en bildad flicka,
mina sånger, utförda med konst, gläder henne.
Inte prisar hon överarmar och inte heller vida bringor,
hon söker ett kvinnligt hjärta i ett manligt bröst
och älskvärda ord överlämnade från poetens tunga.
Därför, förbered sorgedräkt, ty flickan kommer att försvinna!
Låt vara att den med köld blandade Gellia nu med ansträngning
ger åt dig korta stunder av ljumhet i sängen,
eftersom hon lycklig med mig skall bestiga himmelens höjder.
Dig skall döden föröda, oss skall äran gripa!