O, magni vates! Nasoque Maroque Catulle
Sexte Tibulle et tu femina Sulpicia!
Vobis hoc fortasse poetis accidit umquam?
Fit mihi perpetuo cum studio species
forte puellam optem mea serius orcius haec sit,
tum properat moechus nescius est studii
quo fruitur sua pulchra puella labellaque eorum
incipiunt sonitu basia foeda dare.
Tum venit in mentem mihi quaerere numina quare:
"Iuppiter et Iuno dicite quid faciam!
Magna Venus Venerisque puer solacia ferte
verbaque mollia mi parcite iam perito."
Sed tamen auxilium non mittunt numina caelo,
aures sunt surdae numinibus precibus!
Cor solum clamat misere sub pectore solo.
Sic vinxi vivus, sic moriens moriar!

---------------

O, ni stora skalder! Både Naso och Maro, Catullus,
Sextus, Tibullus och du, kvinna, Sulpicia.
Hände kanske för er poeter detta någonsin,
för mig sker det alltid när jag, beseende av en slump med intresse
en flicka, hoppas att denna förr eller senare skall vara min,
då skyndar en horbock åstad; han är ovetande om intresset,
som hans vackra flicka åtnjuter och deras läppar
börjar med ljud ge avskyvärda kyssar.
Då kommer det i mitt sinne att fråga gudarna varför:
"Jupiter och Juno, säg vad jag skall göra,
Stora Venus och Venus´ pojke, bär tröst
och mjuka ord till mig, skona en redan förgången".
Men likväl sänder inte gudarna hjälp från himlen.
Öronen på gudarna är döva för böner!
Ensamt klagar hjärtat under det ensamma bröstet,
så levde jag levande, så skall jag döende dö!