Mina fötter trampade hemvant grusvägen fram. De gick av sig själva. Så många gånger som jag gått just denna väg så visste de exakt hur de skulle bära sig åt, vilket tempo de skulle hålla. Själv följde jag med som en förnöjd fripassagerare. Mina tankar hade alltid fullständig frihet under dessa promenader. Ivrigt brukade de irra universum runt alldeles från början, för att sedan stilla sig och slutligen servera mig nya uppslag, fina lösningar, glädjefyllda överraskningar och fridfulla viskningar.

När hjärnan kommit dithän, till de vilsamma viskningarna, brukade jag liksom vakna till och börja se mig omkring. Fastän jag nött samma väg otalet gånger såg min omgivning lika storslaget vacker och helt ny ut varje gång. De gråsvarta fåren i sin backiga ängshage hade alltid olika konstellationer att bjuda på mellan de vita björkstammarna. De stora stenbumlingarna, bumlade också till sig lite extra varje gång mina ögon föll på dem. Den lilla bäcken under bron var alltid lika lekfull och verkade ha som sin främsta uppgift att ge mig något nytt att fröjda mig åt.

Lycklig och vardagsglad låg den här vägen där dag efter dag för mig att ta för mig av. Någon hund brukade jag alltid ha med mig i släptåg. Denna gång var det vår vackra vita Maja. Vår femåriga, kloka samojedtik som lunkade vid min sida. Liksom mina fötter visste Maja vilket tempo som var önskvärt.




Kvinnan satt där på sin väderbitna träbänk framför sitt kråkslott till hus. Hon syntes mig som tillhörandes själva sin vildvuxna trädgård. Hennes trädgård som var en ren symfoni av alla de sorters växter. Var och en varsamt omhändertagen av sin beskyddarinna. Lev och låt leva verkade vara mottot för dessa skyddslingar. Knotiga, mossiga trädstammar stod tryggt och lite trött mitt ibland liljekonvaljeblad, penséer och andra förvildade rabatt blommor.

Längst in i hennes trädgård, det hade hon visat mig förut, låg en liten grå oansenlig sten med hennes systers namnteckning inristat. Margreth stod det så sirligt på den. Den låg gömd i det höga gräset alldeles invid det gamla murkna brunnslocket. Hennes syster var död sen många år tillbaka. Här och var i dessa omgivningar hade kvinnan gjort sig små minnesplatser, där hon hade något att sitta på och små blomplanteringar. Vid dessa kunde hon sitta en stund och minnas sina döda. Från början tyckte vi nog att det var lite underligt, med dessa bänkar och små krukor eller vaser på de mest besynnerliga platser. Nu hade minnesplatserna blivit lika naturliga inslag i vår närmiljö som myrstackarna ungefär.



-Behöver du inte vila dig lite?sa hon, och slog lätt med handen på sittplatsen brevid sig. Vila var verkligen vad jag behövde kände jag, alldeles nära henne. Inte för samtalets skull. Hon hörde så illa och orden som kom ur henne var få och långsamma. Vilan som jag behövde var den som hennes väsen gav mig. Vilan i hennes gemenskap. Maja var otålig och kände inte alls att hon hade samma behov av detta avbrott. Kvinnan knarrade ur sig några lugnande komplimanger till min vita vackra.

Vi satt med den bleka höstsolen i nackarna och tittade in i den gamla lagårdsväggen som vi hade framför oss. Snart skulle det bära av söderut för denna vår största flyttfågel. Vintertid bodde kvinnan i Stockholm. Hon körde dit alldeles själv i egen bil som aldrig gick snabbare än 40km/h efter dessa våra byavägar iallafall. Varje höst när hennes hus stod ensammet igen tänkte jag att det nog var sista gången hon skulle orka komma upp igen till detta sitt barndomshem. Till detta fallfärdiga hus helt utan moderniteter som elektricitet, rinnande vatten eller toalett. Kvinnan var iallafall en bit över 80!
I nattlinnet brukade hon på morgonkvisten hämta vatten i byns bönhus, om hon inte tvättade av sig i den bäcken jag just passerat på promenaden. I den brukade hon också tvätta och inte sällan hängde ett par stora vita trosor på tork i buskaget där nere vid vattenblänket.

Denna dag reflekterade jag över att hon skaffat sig en annan bil.
- Ja inte vet jag hur den har kommit hit , sa hon. Jag brukar skylla på min systerson, men det är dikt och förbannad lögn. Därmed var den saken avhandlad. Maja hade lagt sig till ro framför våra fötter. Solen lockade glitter ur gräset.
- Jag har letat mina stövlar, sa hon. Den ena står mitt i köket!! Är inte det ett av livets mysterium?!

Kvinnan slog följe med mig en bit efter vår ljuvliga grusväg. Höstens första storm hade för några dagar sen klätt av en del grenar som nu nakna, sträckta mot skyn, tålmodigt börjat vänta efter vårens garderob. Jag tänkte att det inte var helt omöjligt att våren skulle ta med sig en stövel också, när den kom nästa gång. Som två mycket bortskämda barn gick vi långsamt vägen fram, vilandes i varandras vara. Hösten bjöd oss frikostigt av sin vilda skönhet. Dukade upp för oss alldeles invid vägkanten.



Någon vecka senare var bilen borta, dörrar stängda och huset ensamt. Så varsamt hon hade bott sin sommar här, vår sommarfågel. Det var bara de minsta av tecken som gjorde att man kunde ana att hon varit här.

Men var gång jag passerar hennes hus lägger detta ställe behagliga känslor innanför bröstet och mina tankar går till en sommarkråka...en kråka som jag tycker själv är ett av livets mysterium.