För att jag inte kan säga att du är min mer.
För att jag inte kan skrika åt dig hur mycket du inte alls betyder för mig.
För att jag inte kan tända eld på fotona av din ex-flickvän i smyg mer.
För att jag inte kan gå tyst upp på natten när du sover längre, tassa fram till fönstret och titta in genom det motsatta på andra sidan gatan.
Din kompis har snyggare magmuskler än du kan jag konstatera.

För att jag inte kan ge dig en massa löften som jag sedan med flit kan bryta.
För att jag inte kan älska dig villkorslöst och ändå förneka det.
För att jag inte vågar se mig själv genom sanningens vitöga, för att ringen på fingret skaver.
För att jag älskar dig på riktigt.
För att hon ställde sig emellan oss och skymde sikten.

Därför.