Tidigt i livet hörde jag en röst som sa:
jag vet ditt hem,
jag vet ditt jag,
jag vet dina gärningar.

Så kom kunskapen – det kloka,
och talade om verkligheten om mitt liv.
Är det nu och först nu
jag kommer att märka hur enkelt allting varit?

Jag ser mig omkring och ser alla små bloss i fjärran,
en del lyser klara, andra fladdrar eller
skyms.
Jag ser tända ljus utanför mitt fönster
glittra i en kaskad av höstmörker.

Har livet blivit
ett liv utan hopp,
ett liv utan kärlek,
ett liv utan känslor?

Är det ett liv,
bara fyllt av pengar och maktbegär?
Ett liv fyllt av sig själv?
Har livet blivit en sten – förstenad – och död?
Som om tiden bara
rullar på.
Rullar på som ett hjul,
som ett hjul i vild flykt utför bergets brant
utan mening, utan mål.

Är det först då,
då som hjulet får ro,
när det bara ligger där – stilla – och göra inget,
gör ingenting och bara låter världen flyta förbi.

Då,
Precis just då,
känner jag den seniga grovhuggna handen som sträcks ut,
den som är värd mer än tusen påklistrade leenden,
falska blickar och ord.

Jag är ingen klocka
som hänger på väggen och markerar sekunder, minuter och timmar
år efter år,
jag är handslaget som lär dig känna gräsets gyttjiga toppar kittla under fötterna,
höra en fågel,
höra en gren knäckas,
höra tomheten i en öppen värld,
se markerna,
se att du lever.