Innan den där blicken kom,
den där som sa att något ännu fanns,
fast så många dagar, timmar, tankar gått,
kunde inte jag förmå mig själv att släppa helt.

Innan den där blicken kom,
gick jag ensam men tillsammans i ett paradis,
jag hade allt men dessvärre också saknad
och jag trodde att du hade släppt mig helt.

Så kom den då till slut,
den där bitterljuva sommardagen
när vi spände våra verbala talanger inför varandra,
(gamla barndomsvänner som vi kanske borde kallas)
så kallt om ditt och datt
jag trodde klart som fan att hos dig fanns inget mer att hämta,
för det du sa, sa mig ingenting
och prata är det enda som går för sig,
om ens det.

Jag gick ifrån dig för att äta frukost
och för att slippa kylan,
(jag vet att det var eftermiddag, skjut mig då, jag är alltid lite sen).

Jag vände om bara för att se din tavla bakifrån,
än en gång som vanligt,
men det jag såg var helt plötsligt din blick,
som mötte min,
och det var min spegelbild jag såg för en gångs skull.