Min trötthet beror väl mest på
att jag inte ser dessa ögon
som följer mig
som jag följt dem
och som jag ser
först dagen efteråt.

Min ledsnad beror väl mest på
att jag inte kommer någon vart
när andra tar sig ut i världen
och som jag ivrigt följer
och tänker:
en dag blir det väl min tur.

Mina egna ben
som är starka, vackra
går ut på korta promenader
men återvänder väderbitna
och lovar: aldrig mera asfalt.
Men de går där om och om igen.

Det är väldigt mycket ska och borde
jag har aldrig gillat det
och jag måste inte någonting nu heller
jag låter benen gå och kroppen följa
där den lilla blicken
faller härnäst och sedan efter det.