Så kom då regnet
och förlöste det som var

en krigare fritt svingandes
sitt svärd mot kättingen

en höft rytmiskt gungande
mot ett lavafyllt berg

en diamant glimmande
lockande i drakens mage

(som blott visat sig vara intet -
detta stilla vibrerande allt)

och en jungfru född
mitt i kamelens öga

~

Och ur ögat
detta eviga öga

vandrade så en krigare
en kamel, och en ung dam

denna urgammal troika
som alltid varandra kännt

ja, hur skulle det ha kunnat
vara på något annat vis?

absurda tanke - ha! - ett universum
varande främling inför sig själv!

~

Så tog då krigaren ett andetag till
och andades av anden ut

då han spelade för
sin kamel och dam

och till ljudet som flödade
från hans urholkade flöjt

denna namnlösa pipa med blott
enhetsstämpeln djupt graverad

så speglade han tomheten i alltets sång
och vandrade vidare inom sig själv

ej längre tändande ljus
ty han såg nu att allt

fanns och finns
inom honom

likt allt också finns utan honom
fullkomligt i sig

och han bad så sitt farväl
till det som aldrig hade funnits

och önskade sig åter välkommen hem
till det som alltid hade varit, och är

~