Jag har bestämt mig, jag skall våga ta språnget. Om så många andra tar chansen, försöker och till och med lyckas, varför skulle inte jag också kunna vara en av dem?

Jag ska verkligen försöka putta ner den där ihärdigt kritiska kvinnogestalten som allt som oftast väser; "Vem tror du att du är då? Har du verkligen något intressant att berätta? Skulle du kunna skriva en bok, keep on dreaming girl, håll dig du till dina dikter".

Jag känner hennes makt och retirerar; kan jag verkligen, har jag något att berätta, vem kan vara intresserad av det? Frågorna maler och maler, tynger mig och får mig att stanna upp i tanken.

Tvingar mig att fortsätta skriva och inser något jag förmodligen har vetat väldigt länge. Jag behöver inte skriva för att behaga någon. Det är inte ens nödvändigt att visa min berättelse för någon. Det finns endast en anledning till att jag ska skriva ner min berättelse. Anledningen är rent egoistisk och handlar om att jag helt enkelt måste skriva, för min egen skull.

Jag låter tankarna vandra och känner mig ängslig och upprymd i en salig blandning. Jag har ofta förundrats över när författare berättar om sitt skrivande. De säger ofta något i stil med; "Jag har så många berättelser inuti mig som bara väntar på att få sättas på pränt".

Kan inte låta bli att undra över varför inte jag känner likadant. Jag mår verkligen som allra bäst när jag får uttrycka mig i skrift. Varför kommer inte berättelserna till mig? Har inte alla berättelser inuti som vill komma ut? Eller har jag helt enkelt inte utvecklat förmågan att höra dem? Är jag kanske för feg för att ens försöka lyssna?

"Det går inget vidare det här eller hur?". Den andra kvinnans gestalt tar form och hennes viskning påminner mig om hennes makt och tanken avstannar än en gång.

Förbannad kvinna, har hon ingen annan hon kan ge sig på?

Jag kanske ska hålla mig till diktandet ändå...