Jag andas inte längre.
Jag uppskattar ine längre varje andetag som jag brukade, nu är det bara en mekanism, något jag måste göra.
Min själs ångeststön ekar i mitt hjärta och barnet inom mig gråter, jag har gått vilse och förlorat mig själv.
Ensamheten är den enda som bryr sig om att knacka på min dörr nuförtiden och när jag öppnar och säger att jag inte orkar umgås just nu så skrattar han mig i ansiktet med sin dunkla stämma. Jag vecklar ihop mig som det brev jag aldrig fått och hulkar mig för att försöka kräkas ut min ångest men den har limmat fast sig med superlimm, det behövs kärlek och värme för att radera den men något sådan finns inte att hämta på milsavstånd.

De enda som haft kärlek att ge mig har jag för länge sedan lämnat för att jag inte kände något längre, för att en termit tagit sig in i mitt hjärta och slikat det som fanns där. Jag är om-formaterad.
Jag är ensam kvar på en öde ö, min livlina till resten av världen har någon klippt av. Mitt leende lämnade mig i torsdags och min tröst kastade loss i lördags och nu finns bara måndag kvar för ännu en dag i mörker, en dag av ångest som sköljer över mig, den kom från ingenstans, den kom med vinden.

Jag hör de tunga fotstegen från nedervåningen men mitt mod sätter i halsen och jag stannar kvar, en dörr på glänt och jag kikar ut in den mörka korridoren och hör skratt och glädje men något i mig vill inte veta av den. Jag vänder mig om för att gå tillbaka in i mitt rum och på min säng sitter ensamheten och ångesten och tittar på mig med deras själlösa blickar. Jag kollar ner i golvet, sväljer och kollar sedan tillbaka upp.
- Ska vi se på film?