Det är fest ikväll. Jag vet inte om jag vill gå dit och ha kul med alla andra,
eller om jag hellre vill stanna i mitt rum tillsammans med ensamheten, han lyssnar ju trots allt bättre på mig än någon annan. Fest, en tillställning då alla flickor är vackrare än mig, alla är gladare än vad jag är och alla är fullare än vad jag är. Jag har självförtroende och jag vet att jag är bra men då är tamejfan alla bättre än vad jag är. Men när mina kompisar börjar försöka ta kontakt med mig på msn, bilddagboken och min mobiltelefon och undrar om jag ska med, klart jag ska med? Då har jag inte mycket annat till val, när de väl säger att de vill ha mig där så triggar det väll lite till 1% mer partystämning?

Allt går bra, du är inte där. Vissa fattar att jag ''saknar'' dig när jag drar upp dig en gång i timmen, men det är även pga att de frågar mig efter dig. Varför frågar de mig efter dig? Så fort jag frågar dig varför folk kommer och knackar på min dörr eller ringer min telefon och frågar efter dig så säger du att det är för att vi umgås så ofta, men jag tycker att du umgås med mig lika mycket som någon annan, eller så är mitt behov av bekräftelse från dig extra stort. Det fråter på min insida och om jag kunnat slita ut den, kasta den i marken och spotta på den så skulle jag det, vilken dag som helst.

Tillslut så får jag slut på coca cola och jag är less på att den där killen som ingen riktigt lyckats fatta tycke på, hänger och klänger på mig och ska ligga i mitt knä och skämta om att vi ska ha sex och det ska banne mig få mina spända axlar att slappna av men tyvärr har han ingen kondom. Efter cirka 1 timme av det känner jag mig mer obekväm än vad det fick mig att känna redan i början så jag ger en dålig ursäkt att jag ska hämta mer coca cola fastän jag egentligen söker en räddning hos dig som jag aldrig kommer få, som en riddare i skinande rustning när du egentligen bara är, bara är den jag blev kär i.

Jag hör musik ifrån vår kompis rum och jag trodde inte att du skulle vara där men det var du och efter att ha suttit där en stund och gnällt till någon annan om hur jobbigt det är när killen därborta är på och så, jag snackar om det i väntan på att du ska fråga ''vem? vad?''. Det gör du, självklart är det för att folk är intresserade men för 1 sekund så låtsas jag att det är för att du innerst inne är svartsjuk. En dum lögn jag bara kan lura mig med i typ 1 minut och trots att dina skämt om att det kanske är något på g eller att han gillar mig eller nåt, trots att de är påklistrade skämt så vet jag att du inte klistrat dit dem av den anledning jag vill.

Kvällen går och tillslut hamnar vi i deep talk rummet med några få personer, jag älskar sådana stunder. Där man får prata om allt och det finns någon slags fin stäming över det hela trots att det är fyllt med sorg och ångest ibland. Jag gillar det för att det är det perfekta ögonblicket för mig att släppa ut all info och all min ångest över mitt förflutna och de hemska spökena som så länge hemsökt mitt hjärta, jag skulle kunna släppa ut dem och för en stund skulle jag få medlidande, folk skulle hålla om MIG och det skulle vara mig de tröstar för en stund. Det skulle kännas så jävla bra, jag skulle få gråta och bli kramad och den där underbara varma vätskan av kärlek skulle sprida sig igenom min kropp. Det var så länge sedan, all varm vätska har torkat ut och jag fryser.

Men jag säger inget, för jag hatar att gråta och stå i centrum då jag gråter, jag hatar när alla kollar på mig då och ser att jag kan vara svag och att jag inte är någon superhjälte eller någon laura croft utan att jag är mänsklig och att jag har svaga punkter som får mitt hjärta att förruttna och svida. Jag säger inget för jag vet att jag skulle förstöra stämningen för alla andra, jag vill inte vara den som förstör eller får folk att må dåligt, jag vill inte vara någon som skriker efter uppmärksamhet. För när vi pratade om våran kompis som mått dåligt, gråtit och folk tyckt synd om henne och pratat så sa jag dumt nog ''jag vill att någon ska tycka synd om mig med'', det var inte riktigt så jag menade men du sa att det var patetiskt, det var patetiskt att jag tyckte så och jag sa att jag var ironisk. Jag vill inte vara patetisk i dina ögon.

Stämningen försvinner, festen rullar på och allt går bättre än jag förväntat men sedan kommer hon in. Hon som är vacker, charmig, redlöst onykter och flirtig mot alla. Självklart är hon flirtig mot dig med och jag vet att du inte gillar när folk är närgångna, du tycker inte om kramar. Trots att jag skulle kunna ge dig 100 kramar för att du varit duktig på någon uppgift, för att trösta dig, för att jag tycker om dig, för att vi inte ska ses på en vecka, för att jag vill krama dig etc. Så gör inte jag det för jag vill inte vara någon som får dig att känna dig obekväm. Men det känns som att du knivhugger mig i hjärtat och ger mig en örfill så att jag faller ner på ett golv av frätande syra och sedan spottar på mig när du och jag står i en ring med 2 personer och du ger dem varsin kram men sedan stannar vid mig. Jag får ingen kram. Äcklar jag dig? Luktar jag äckligt eller har jag inte på mig rätt tröja eller är du rädd att få en del av min sminksköld på din tröja? Det gör ont när du låter henne hänga och klänga på dig och ge dig kramar men inte jag.

När du står där i trappuppgången med henne runt din hals så vill jag kolla men ändå inte, det gör så ont men jag har lärt mig att bli någon typ av maschokist. Jag kollar på er och jag vet inte om du är bekväm eller inte, du är trots allt onykter du med och jag är inte den oro som borde finnas i din skalle under denna situation. Jag vänder sedan blicken bort för att skydda mig själv från det hav av ångest som snart kommer krascha in igenom fönstret bakom er och träffa mig rakt i ansiktet. Jag kollar åt höger och där står ångesten iaf, ångesten och svartsjukan och smärtan. Det svider i ett parti mellan mitt hjärta och min mage, det fräter och bränner. Jag kollar ner och ser att han stoppat sin näve in igenom min hud och bränner upp mina inre organ med sin näve. Han har inget ansikte men jag ser tårar falla från hans ansikte och han ser nog att det faller tårar från mig med. Han är den enda som förstår mig och alltid kommer till mig, men vad jag hatar honom. Äckliga svarta gas, du huvbärande mördare. Men han uppmärksammar mig iallafall och är beredd att någonstans tycka synd om mig medan jag ser dig i ögonvrån skratta och krama tillbaka.

En vän kommer till undsättning, han vet hur jag känner. Han förstår varför jag kanske inte vill följa med till efterfesten. För att jag gråter och egentligen borde gå upp på mitt rum och se till hålet under mitt hjärta, se till att alla organ är intackta och sätta ett bandage för. Men jag vet att om jag skulle gå upp dit ensam skulle hålet svida lika mycket och medan jag undrar om dina vackra läppar kysser hennes just nu så skulle ångesten komma tillbaka med syra och jag skulle gladeligen rycka den ur hans hand och tömma ut innehållet över hålet själv. Kanske kan jag hata dig istället för mig om jag går dit och ser det själv? Kanske kan kärleken då försvinna? Det är ju då trots allt ditt fel att jag mår dålig då? Jag menar om du vet att jag är där och ändå ger henne det du aldrig i framtidens evighet kommer ge mig, så bryr du dig inte om mig och framförallt är du en dålig vän och alla dina berättelser om att jag ska vara en av dina bästa vänner är lögner och svek, tomma ord som ändå visar att du någonstans bryr dig om mig för att du vill att jag ska må bra för en stund, ge mig lite bekräftelse och en mellan strips, liksom.

Vi går dit iaf, han förstår men han visste inte att den här tumören växt sig så stor. Han trodde att jag hittat något motgift och den börjat krympa men jag har inte hittat motgiftet än. Jag vågar visa några tårar för honom trots att de svider i ögonlocken så känner jag en liten lättnad iallafall, tack, tack du ängel. Din gloria sken starkare än den brukar just då, jag behövde det mer än någonsin. Men vi gick dit och igenting hände, visst gick du till henne för att klänga några gånger men jag låtsades att det enbart var sympati för att hon var onykter och vi vet ju alla att hon är riktigt söt med. Vem vill inte hålla om någon som är söt? Jag märker att min kompis vars gloria skinit under kvällen försöker att locka undan henne och trots att jag känner att han inte behövt göra det för mig så gråter mitt hjärta för att han bryr sig så mycket, att han skulle göra det för mig. Du behöver inte, jag ser att han kollar på mig ''hjälper det här? blir det bra nu?'' medan han sätter plåster efter plåster på det blödande såret, jag ler trots att det fortfarande tar emot.

Alla är trötta, klockan är fyra och festen börjar tyna bort. Jag säger att jag är en av dem som ska tyna bort, jag har varit trött större delen av kvällen och nästan hållt på somna vid tillfällen. Du frågar mig om jag vill stanna uppe med dig en stund. Om jag vill umgås med dig medan du äter en nattmacka för att dämpa fyllan. Jag vill sova, jag är trött och vill bara gå och lägga mig och kanske försöka gråta lite för att lätta på denna stora mur som byggts upp, jag måste tycka synd om mig själv en stund nu, jag behöver tid med mig själv och kanske att ångestmannen lyssnar lite på mig ikväll med. Men jag är blind, naiv och dum. Jag blir 8 år igen och du är det där dataspelet jag önskat mig hela året, det är julafton och om jag äter den här nattmackan med dig så får jag spendera tid med dig. Jag kanske inte för öppna julklappen ännu men jag får känna på din, skaka och undrar vad som finns där inne. Det är ju det som är hela charmen egentligen. Jag säljer mig själv och horar för dig, till vilket pris som helst.... symboliskt alltså. Men jag vet att snart kommer det vara dags att öppna presenterna så kommer tomten att ta upp presenten och jag kommer att känna fjärilarna i min mage och veta att det jag längtat efter så länge kommer snart att bli mitt! Det kommer att bli mitt och jag är så jävla glad för kanske, kanske att jag faktiskt är värd detta.

Men tomten kommer inte läsa upp mitt namn. Han kommer att läsa upp någon annans. Hon kommer att vara 100 gånger vackrare och 100 gånger bättre än vad jag är och förmodligen någonsin kommer vara och med tårar i ögonen kommer jag se att du ler och då kommer jag le tillbaka och krossa alla spärrar som tar emot. Jag kommer att slita ut mitt hjärta och lägga det i en låda som jag gräver ner, för det är ditt. JUST NU, i denna tid, är mitt hjärta ditt. Kanske att jag träffar någon charmerande person som jag kommer känna samma sak för en vacker dag och en mörk natt kommer jag mitt i natten smyga mig ut och gräva upp mitt hjärta igen för att ge till honom. Och jag ska prova alla medel och alla trix för att försöka dölja att ditt namn är inristat i det.