Det känns som en svidande eld i mitt hjärta när jag tänker på hur vacker du är.
Dina ögon och ditt leende, ditt engagemang och din kunskap.
Min hjärna sjunker ihop, jag kan inte se längre.
Jag kan inte fokusera längre.
Jag kan inte ta hela andetag längre.

Mina händer vill så gärna vidröra dig, stryka din kind och lägga din lugg bakom ditt öra.
Men det tar emot, jag måste leva ut mina känslor till 50%, för jag är bara din vän.
Vi är bara vänner du och jag.

Frätande tårar som svider i ögonen.
Och när jag tänker på dig efter att ha sett ''American Beauty'' så gör det så mycket ondare.
När jag lyssnar på den där sorgliga musiken medan jag skriver om dig så gör det så mycket ondare.
Denna vecka har jag inte umgåtts med dig, inte som förr, inte bara du och jag.
Och jag känner att du saknas mig, du saknas mitt hjärta.
Jag har försökt ignorera dig.
Jag har försökt radera dig.
Men varje gång i min ensamhet så kommer du tillbaka, vackra fina onda du.

Kylan som sprids upp över min ryggrad.
Smärtan som fräter ut över hela min själ och ger mig en långsam blomster död.