Den här känslan av rastlöshet som sprider sig.
Ibland undrar jag om det är en förbannelse.
Eller en drivkraft.

Jag lessnar.
Jag tröttnar.
Jag vill bort.
Förstår du inte.
Att det är därför.
Min kind alltid är kall.

Kanske är det en flykt.
Bort från mina egna rädslor.
Mina egna känslor.
Mitt eget liv.
Bort från allt som påminner om något annat.
Som inte funnits på länge.

Jag vet inte.
Det jag vet är att det kliar i kroppen.
Jag vill bort.
Jag vill lämna.
Jag vill gå.
Varför blir det alltid så?

Rastlösheten.
Min vän eller fiende.
Kanske båda två.
Kanske spelar det ingen roll.
För när rastlösheten kliar.
Då måste jag gå.