Glaskroppen brister.
Och hämnaren som är en del av världen,
försvinner. Och allt som varit finns ej mer.
Urkraftens rotation stannar av,
och ett blir allt och allt blir ett.
Alltinghet i intighet,
Bortom blir hitom,
fjärran blir nära, sömn blir vakenhet,
natt blir dag, hav blir land.
Och i denna intighet är början och slutet samlat
till den sista och första tanken
innan allt börjar om; "Är detta allt jag är? Finns det inget mer?"