jag minns den där dörren
jag gick ut ur
lämnade min största rikedom
i solglasögonform
fattig var jag
men de hade funnit min skatt
och jag kunde åter
vända mig mot solen
stirra in i den trotsigt
utan att gråta

jag satt på en bänk
och tittade ner mot havet
hade en relik i handen
en bärbar bandspelare
av det snitt den fick
precis innan cd, minidisc
och mp3 gjorde musiken
lättare, lättvindigare

ett blandatband
en hyllning till allt
bakom hörnet
ett soundtrack jag samlat
även för nya stunder

inga turister, eller få
förstasidans glans
var försvunnen,
men ändå var jag någon

i min hand ett klandestillat
ett vitt öga, en enda pupill
liknar stesolid, hade hon sagt
verkar stummande på muskler
jag tog en, efter det en klunk
Oude Kaap
och Damon rymde in i mig
the Universal Spree

jag lade mig ner
den gammalvita jackans
nya läder, musiken,
de kvällsvaknande längs promenaden

öppnade min första svarta bok
den som jag inte längre kan finna
liknade havet vid korrugerad plåt
kände mig oövervinnligt poetisk
men var mest bara berusad
av vyn, det gamla i ryggen, muren,
havet, den öppnade nyfikenheten

jag älskade då inte en utan flera
men vet inte längre om älska
är rätta beteckningen
för ett utdraget svek,
en maktberusning
fast då kände jag att jag älskade
men var ihåligt ensam
när alla föremålen för min kärlek
råkade vara långt borta

i stunder lämnade jag dock mig själv
och min självupptagenhet
fann ord, musik, sköna vyer
vältrade mig i tid

är inte det självupptaget?

jag blev den jag önskade
men framförallt den jag
önskade bedra