Hur mycket klarar en människa av?
Jag insåg inatt att hur mycket jag än försöker kan jag inte göra allting bra, vissa saker går inte att \"fixa\".

Är man alldeles för naiv när man tror och hoppas på att genom att ge kärlek och uppmuntran kan man förändra någon vars inre svämmar över av svarta tankar?
Så svarta att enda utvägen tycks vara att ta sitt liv...

-\"Hur högt är de från andra våningen...?\"

-\"Kan ni inte flytta lampan närmare...?\"

-\"Jag bara väntar, snart så...\"

Ögonen, de försvinner inte från mina tankar, ser dem framför mig hela tiden.
Tomma och kalkylerande men otroligt tilldragande på ett nästan magiskt sätt, du vill men kan inte vika undan blicken.

Alla rörelser och allt jag säger noteras och sparas för framtida \"behov\"...

En människa vars yttre är så förödande vackert, med en charm som skulle kunna smälta is och en humor som får dig att le trots att du står ankeldjupt i kicksand...

Varför?