Självmord? Många pratar om det, en del försöker, och en del av dem lyckas...

Det pratas mycket om det, vem har inte lyckats undvika tanken själv? Jag kan inte neka att tanken slagit mig, jag kan inte neka till att jag drömmer om min egen död, jag kan heller inte neka till att jag ibland räknar ner till allt är slut och jag kan ta mitt sista andetag.

Men varför? Varför tar jag inte kniven och gör slut på mig själv och det jag är med en gång? Varför försöker jag kämpa när jag ändå är dömd att förlora i slutet? Svaret: det handlar inte om vad man vinner, utan vägen dit och de som följer med dig i din resa

Vad hade det varit för mening, att leva för sig själv, utan någon att kämpa för, ingen att lyfta upp och ingen som kan finnas där för en om du blir ensam?Jag vet inte. Jag har funderat, men jag har aldrig kommit fram till ett svar som låtit bra. Om jag hade ingen, om jag var själv i en ödslig värld, vad hade gjort det hela värt att kämpa vidare? Vad hade gjort mitt nästa andetag värt att ta när det ändå gör så ont? - Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag vill kämpa, jag vill leva vidare, jag vill ta mig igenom den ena jobbiga dagen efter den andra, jag vill försöka, jag vill inte ge upp, för om jag gör det så sårar jag dem som jag älskar, kanske rent av förstör. Jag vill inte förinta dem samtidigt som jag själv ger upp, jag kan helt enkelt inte det.

Så jag fortsätter kämpa, jag lider, jag mår dåligt, jag går igenom hårda tider, men de jag älskar får mig att le, de får mig att försöka igen, de får mig att ta mig igenom de värsta hindren i mitt egna liv, de får mig att vela fortsätta, ty utan dem så hade jag inte funnits.