Jag kommer aldrig lägga skulden på dig, inte inför någon annan.

Du förblir anonym i mina tankar, så mycket bryr jag mig om dig.

Men jag kan inte förhindra mina känslor, förtvivlan, förargelse och kaos.

Kanske är jag arg på dig, för att du håller mig kedjad, tar bort min frihet.

Kanske är jag arg på mig själv, för att jag lät det hända och inte stoppa det?

Men det var mitt val. Jag valde att hjälpa dig. Jag valde att stå vid din sida.

Jag valde ensamhet och otrygghet på samma gång som jag valde en uns stabilitet.

Men valet var inte ensamhet, du gjorde det till ensamhet.

Du satte på mig kedjor och drog mig bort från det jag ville göra, från andra människor.

Jag borde hata dig. Jag borde nedkasta dig. Men det slutar ändå i att det var mitt fel. För jag stretade inte emot såsom jag borde gjort.

Men jag känner fortfarande sympati för dig, och jag antar att i slutändan, så blev du väl min vän ändå.