SAMANTHA XXXIX.

Riskerna med kläder.

Samantha har skrivit en bok. Titeln är:  "Clad is silver, Nude is gold".  Den är inte alls så pikant som titeln låter ana. Utgångspunkten är  Nice och 14 september 1927, då den världsberömda dansösen Isadora Duncan omedelbart avled av bruten nacke sedan hon fastnat med sin sjal i bilhjulets ekrar. Samantha har utvecklat en ideologi om klädedräktens förbannelse.  Den som bär kläder, känner inte av var den egna kroppen slutar. Det är lätt hänt, och händer ofta, att någon fastnar med en klädflik i en maskin och dras in till en förfärlig död.

Klädedräkten är inte naturlig. Om människan vistas i miljöer där kläder är nödvändiga, befinner hon sig på ort där hon inte hör hemma.  Samojedhundar som förs till tropikerna dör av värmeslag.  Fiskar på land kvävs till döds. Människor i Arktis fryser ihjäl.  Följer logiskt: Klädedräkten skall avskaffas.  Människan skall stanna inom sin ekologiska lokal.  Skall vi överleva, måste vi lära av naturfolken.

Boken väckte storm av indignation redan innan den utkommit.  Textilarbetarförbundet rasade, kristna högern likaså. Mullorna i Iran utfärdade fatwa, utan att - i vanlig ordning - ens ha läst boken.

Icke desto mindre gav sig Samantha och jag ut på signeringsturné. Samantha skulle sitta naken på varuhus och i bokhandlar, signerande sin bok.   Det skulle bli en lugn och behaglig resa, rena rama semestern.  Trodde jag, i min bottenlösa enfald.

Vi hyrde en husbil och startade från Chicago en tidig majmorgon. Solen sken. Samantha körde. Jag njöt av utsikten.

Vädret var gynnsamt och trafiken relativt gles så vi anlände i god tid till Detroit, vår första anhalt.  I ett stort varuhus inhyste fjärde våningen  en stor bokhandel. Där skulle Samantha  skriva sina första signaturer.  Redan före öppningsdags hade en mängd kunder bildat kö runt hela kvarteret.  95% av de köande var män, alla förväntansfulla som barn på juldagsmorgon.

Portarna slog upp och de första tjugo köande slussades  in. Hade alla strömmat in samtidigt, skulle kaos ha uppstått.  Samantha hade redan första timmen signerat 127 böcker.  Försäljningen gick strålande.

Nere, utanför entrén,  hade massorna tätnat. Gatan var helt igenproppad och all biltrafik omöjliggjord.  Detta blev ödesdigert för fyra bankrånare som hade planerat in gatan i sin flyktväg. Nu blev de stående utan att komma vare sig framåt eller bakåt. Polisen kunde i godan ro plocka ut dem ur flyktbilen f.v.b. till väntande piketvagn.  Om detta drama fick vi endast läsa i tidningen eftersom Samantha var helt uppslukad av sitt signerande och konverserande. Alla ville dröja sig kvar och växla några ord med författarinnan och samtidigt mätta ögonen med de tvenne utputande blickfången

Äntligen stängningsdags. Samantha var rejält trött och kände dessutom av skrivkramp.   Skulle bli skönt med en god middag på någon trivsam restaurant.  Varuhuset var nu tömt på kunder och portarna stängda.

Plötsligt hördes från varuintaget på baksidan ljudet av splittrat trä och högljudda   stridsrop.  Ett trettiotal talibaner, beväpnade med turkiska kroksablar, hade trängt in och  börjat ockupera varuhuset nedifrån och upp. All personal som inte hunnit gå hem tidigare, togs som gisslan och låstes in i arkivet.  Inte minsta tvivel om saken - det var Samantha man var ute efter. Fatwan skulle verkställas och "den babyloniska skökan" styckas.

Det fanns ingen tid att tveka. Samantha skulle inte hinna hitta sina kläder. Det enda hon hade inom räckhåll var hennes handväska, den som hon sällan eller aldrig släpper från sig.  Vi fick upp ett fönster, klättrade ut och befann oss på en smal hylla eller fris. Avståndet ned till marken måste ha varit 30-40 meter.  Vi tvingades ta oss fram, försiktig med korta steg och hålla oss i de små ojämnheter som murverket bestod.  Minsta felsteg skulle kosta livet.  Extra svårt var det då vi skulle runt ett hörn.

Under en tid som jag uppskattade till tio år, hade vi avancerat 18-20 meter. Där fanns, till min outsägliga lättnad, en brandstege. Vi klättrade ned och landade på en bakgård med en sopcontainer,  ett par lastbilar och en lastbrygga.  Det var här talibanerna tagit sig in. Vi insåg att vi inte hade någon tidsmarginal.  Det gällde bara att komma iväg, likgiltigt varthän.

Vi avlägsnade oss springande från platsen men märkte snart att mördarna var oss på spåret.  Vi hann uppfatta att de var tre till antalet.  Deras fotsida och föga ändamålsenliga dräkter hindrade dem så pass att vi kunde vinna lite försprång. Samantha, helt utan kläder, var en excellent löperska och jag fick ta ut mig till det yttersta för att hänga med.

Efter en lång och helt planlös flykt fann vi oss hamnade i ett industriområde. Där fanns en enorm transformatorstation, inhägnad med stängsel av ståltrådsgaller.  En entrégrind var låst men jag lyckades dyrka upp och vi smög in. Bakom oss hörde vi förföljarna komma allt närmare.  Samantha hittade en stege. Vi klättrade upp till taket på den största transformatorn och drog med stegen upp. Där låg vi och spanade.

Mördarna fann snart den öppna grinden och upptäckte oss på taket. De hämtade tomlådor och staplade.  Då vi märkte att de snart skulle vara uppe, såg vi den enda flyktvägen i högspänningsledningen.  Trots det vansinniga i företaget hoppade vi upp och grep tag i ledningen och kravlade vår väg bort mot närmaste mast, den första i en kedja av master, sig i fjärran förlorande.

En taliban försökte att slå med kroksabeln på ledningen för att sätta den i svaj och skaka av oss.  Han brann upp med en öronbedövande knall och ett sken som av en magnesiumblixt. De två övriga blev för ögonblicket  chockade och handlingsförlamade.

Samantha och jag klättrade vidare, hängande under ledningen, frenetiskt arbetande med armar och ben.  Vi passerade flera master och kunde var gång få lite vila genom att  hålla oss i den hängande isolatorn.

Vid tionde masten orkade vi inte längre. Vi måste ned, men hur?  Under oss gick en skogsväg, troligen anlagd för att elverkets servicearbetare skulle kunna ta sig fram.  Plötsligt kom en bil körande. Den stannade under oss och en man steg ur. Han ropade till oss: "Jag vet vilka ni är och vad som hänt. Stanna där. Jag kommer upp!" 

Så öppnade han bilens baklucka och tog fram en bogserlina av blå nylon. Han klättrade upp för masten och stannade ett par meter under oss. "Se här! Ta emot!  Nylon leder inte ström!"

Kan kastade linan mot oss men höll kvar i sin ände. "Knyt fast runt kabeln!"  Vi gjorde så. Han knöt fast sin ände i masten.  Nu kunde vi enkelt klättra ned utan risk att kremeras och spridas för vinden.  Snart var vi nere.

"Mitt namn är Gordon Searle. Jag är gynekolog. Singel. Hade en privatklinik. Den är nedbränd av abortmotståndare. Nu jagar de mig, för att som de säger avrätta en mördare.  Jag är alltså i samma situation som ni. Vi måste härifrån. Nu. Stig in!"

Två dagar senare anlände vi till New York.  På vägen hade jag köpt kläder till Samantha.  Vi embarkerade ett fartyg som skulle föra oss till Miami. Där hade Gordon vänner och där skulle vi kunna vila ut och göra upp planer.

Naturligtvis kunde jag och Samantha bara ha tagit flyget hem till Chicago igen men Gordon hade hjälpt oss ur en hopplös situation och vi ville följa honom  som stöd och kanske till och med som livvakter.

Skeppet löpte ut och vi beredde oss på en behaglig sjöresa. Vi delade hytt alla tre.  Samantha med eller utan nattlinne spelade ingen roll. Gordon, som varande gynekolog, hade sett det mesta. Dessutom hade han ju sett Samantha naken uppe på kraftledningen.  Andra natten väcktes vi av en fruktansvärd smäll. Samtidigt började hytten svaja. Vi hade gått på en drivmina från något av de två världskrigen.  Snabbt kom vi upp på däck  Slagsidan var nu säkert 45°  åt styrbord. Vi tvingades springa utefter  det som nyss varit babords sida men som nu blev allt mer vågrätt.  Vi hamnade i vattnet och fartyget försvann i djupet.

Av livbåtar såg vi endast en. Av de två tillgängliga hade kapten och besättning tagit den ena och försvunnit. I den andra livbåten rodde några män i turbaner.  Resten av passagerarna hade troligen blivit kvar på fartyget och omkommit. För oss tre fanns endast några kringflytande lagerpallar av trä. Dessa fick vi klamra oss fast vid. 

Bland vrakrester såg vi en naken flicka simma med ett svart bylte i munnen.  Männen i livbåten rodde mot henne och började slå mot henne med en båtshake.  Samantha dök omedelbart. Hon kom upp på livbåtens frånsida, tog tag i relingen och började gunga båten. Gungningen tilltog och båten kantrade. Männen med båtshaken var tydligen inte simkunniga. De sjönk och drunknade.

Så fick vi upp flickan med byltet på vår  lastpall. Den kantrade livbåten skulle nu ha varit till stor nytta men alla vet, att man, för att vända en kantrad livbåt, behöver en helikopter, storlek  XXL.

Vi paddlade bort medels plankstumpar. Fort gick det inte och vi frös.  Då solen äntligen steg upp siktade vi ett stort fartyg. Vi viftade och signalerade febrilt och blev  -  tack och lov! -

observerade. Vi räddades och befann oss nu, alla fyra på ett norskt valfångarfartyg. 

Gordon och jag hade ju kläder, visserligen genomvåta, men de gick nu att torka. Samantha fick ett lakan och ett stycke rep - nej "tåg" heter det till sjöss. Snart såg hon ut som en romarinna från kejsartiden.  Den okända flickan öppnade nu sitt svarta knyte. Det visade sig vara en burkha.  Då vi visade oss fullständigt häpna och oförstående, förklarade hon:  "Männen i livbåten var min far och mina två bröder. Då de såg att jag kunde simma, var min dödsdom utskriven och undertecknad. En dotter som kan simma är till familjens vanheder och måste dö. Utan er hade jag nu inte levat."

Mot alla odds fann vi en symaskin ombord.  Nå, det kanske finns ett och annat att sy, även på en valfångare.  Om ni undrar var och när jag lärde mig sy, kan jag svara ärligt:  I fängelset.  Som ung gjorde jag en del dumheter men det är ingenting jag vill gå in på i detalj. Inte nu.

Nu sydde jag om burkhan till "den lilla svarta".  Vår lilla följeslagerska, som för övrigt hette  Jumanah, hade väldigt vackra ben.  Jag klippte därför till kjolen så att den slutade bra ovanför knäna.  Jumanah blev ett sant ögongodis för varje normalt skapad man.

Kaptenen lovade att sätta av oss vid Svalbard.  "Vi er der om ein time" förklarade han.  Detta förbryllade Samantha något. Svalbard om en timme?  Hon följde med kaptenen upp till manöverhytten och tittade på sjökortet.  Ja, Ni har rätt så till vida att vi når land om en timme, men det är inte Svalbard.  Det vi just nu angör är Falklandsöarna."

"Hva er det dere sier? Det er jo absolutt umuligt!  Falklandsøjerne?????"  "Jo, ni förstår -  ni har råkat vända sjökortet upp och ned!"  Samantha lotsade nu det stora fartyget till hamn.  Hon uppmanade kaptenen att sätt kurs NNO för att komma till Svalbard. "Ja vel, ja vel - selvsagt!  Nordnordøst. Nordnordøst!"

Ja, så kom det sig att vi alla fyra landade i Stanley på Falklandsöarna. Valfångaren lade ut och stävade för full maskin ONO mot Auckland, Nya Zeeland.

Falklänningarna är ett vänligt och gästfritt folk. Vi bjöds förstklassig logi och underbar mat.  I en veckas tid blev vi kvar.  Sedan fick vi skjuts till Santa Cruz i Argentina. 

Frågan var nu: Vad göra med Jumanah och Gordon?  Jumanah chockerade oss totalt genom att frankt deklarera:  "Jag vill bli kurtisan och arbeta på en bordell!"  Vi försökte på alla sätt avråda henne. "Du kan bli misshandlad. Du kan få syfilis. Du kan få HIV och AIDS!  Gör det inte - för Guds skull!"

Men hon var obeveklig i sitt beslut. "Jag har fått höra dagligen i alla mina nitton år att man skall hålla på sin jungfrudom. Jungfrudomen skall man ge till någon dubbelt så gammal kusin med ölmage och dåliga tänder. Jag HATAR jungfrudomen!  Nu skall jag leva mitt eget liv i fullständig kontrast till nästan tjugo års slaveri! Jag ändrar mig inte!"

Nu råkade det vara så, att Samantha kände en bordellmamma, Angelica  Cervera,  i just Santa Cruz.  Angelica är en ytterst hederlig person och en synnerligen human arbetsledarinna.  Hennes anställda får ordentliga pensionsförsäkringar, god lön och fri läkarvård.

Det slumpade sig så att bordellen just nu behövde en företagsläkare. Gordon fick omedelbart heltidsanställning.  Uppgifter skulle inte saknas, bordellen hade 250 flickor i tjänst.

Jumanah fick anställning på villkor att hon gick som pryo i ett år och sedan bestämde sig för om hon skulle fortsätta eller inte.  (Vad vi långt senare fått veta,  är att Gordon och Jumanah är gifta, bor kvar i Santa Cruz och har två barn.)

Sedan vi lämnat Santa Cruz  återupptog Samantha sin signeringsturné  - rejält försenad och nu i skydd av livvakter från FBI.  Hennes bok utkom i 31 upplagor enbart i USA. Den såldes världen över i talrika översättningar. Samantha har sedan tidigare gott om pengar. Sina royalties delade hon 50-50 mellan UNICEF och naturiströrelsen.

De senaste rapporterna om den norska valfångaren utsäger att den för närvarande ligger för ankar utanför Påskön.  Av folkhumorn har den fått smeknamnet "Den flyvende Hollander".

Om Doreannes bravader berättas att hon deltagit i en inspelning av "Dolda kameran". Hennes bidrag var att promenera in på ett laundry, klä av sig naken, lägga alla kläderna i en tvättmaskin, lägga i mynt och starta. Sedan satte hon sig lugnt ned i en fåtölj och läste tidningen. Några av de övriga laundry-kunderna tog illa vid sig och ringde polisen. Denna var emellertid varskodd.  Snart anlände två poliser, en manlig och en kvinnlig.  Även de klädde av sig och tvättade uniformerna allt medan de gick runt och bad att få se  körkorten. Avsnittet blev mäkta populärt och lades senare ut på YouTube.

SLUT.