Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Att våga


Det var en gången flicka som var så blyg!


 

Det var en gång en tjej som hette Lisa som inte vågade bjuda hem sina anställda och led verkligen av detta.
Nåväl, oj sa hennes enda vänner Mr Chang och Dagmar som bodde granne med henne på Rusthållarvägen i Bagarmossen. Mr Chang var en vänlig man på 56 år inte ett grått hår hade ursprungligen från Kina och jobbade som elektronikingenjör ,han har 2 barn i Frankrike och pratar åtta språk.Dagmar 55 med knut i nacken jobbade på konditori.


Ähum. Nej, sa hennes vänner så här kan du inte ha det; nej, så här kan det inte fortsätta.
-Jag har aldrig bjudit hem några utom er två. Jag känner mig så ensam för att jag inte vågar ta kontakt med folk, jag är så osäker och blyg. Det kan folk inte tro eftersom jag är egenföretagare.
Lisa är en självlärd företagare,söt med ljusbrun pagefrisyr165 cm,snäll ödmjuk, klok, men som sagt mycket blyg.


Oj så tråkigt sa hennes vänner och du som har ett så bra jobb som
företagare. Ditt företag går ju riktigt bra du säljer ju massor av solceller vindkraftverk och damtrosor.
Ja verkligen och sockersöt är du det är inte konstigt att så många män uppvaktar dig, men du vågar inte ta kontakt.Jag vet svarade Lisa.
Nej nu måste vi verkligen göra något åt ditt problem!
-Jag vet en psykiatriker sa Chang som heter Dr Lilleman och bor i en villa med 15 rum i Danderyd. Med sin 87 åriga husa Hulda. Han har i hela sitt liv varit ungkarl. Min indiske vän har gått där sa Chang.
Han är 87år men tar bara halva priset.


-Ja jag måste verkligen ha hjälp sa Lisa. Det låter bra.
Jag beställer tid bums sade Mr Chang!
Nej, det kan du inte göra. Han har ingen telefon eller andra moderniteter, så du måste åka till honom eller skriva ett brev.


-Nåväl, jag åker dit på vinst och förlust, tänkte Lisa.
När hon kom dit till adress Stockholmsvägen 89, så såg hon en vildvuxen trädgård med gamla träd och högt gräs lite vilt och en hel del fåglar samt ett grått jättehus i murbruk som var nog så förfallet.
Hon plingade på efter mycket tvekan och en man i sina bästa 87 år öppnade. Han var c.a 160 cm lång; och såg ut precis som 87 år. med långt grått hår.


-Jaha vad vill du sa han surmulet. Hjälp, hur ska det här sluta tänkte Lisa?
Jo, det är så att jag är så blyg och vågar inte bjuda hem mina anställda
på middag.
-Jaså, egentligen har jag slutat och ägnar mig åt min hobby att jaga älgar och vildsvin. Han genmanipulerade djuren dessutom. Men jag ska göra ett undantag svarade han och analysera dig, ta reda på orsakerna.
-Kom tillbaka om 2 veckor.

Sagt och gjort, Lisa återkom, hon ringde på och stegade in. Rummet var fult av böcker skrivna av psykiatriker och andra författare, fult av konst och tunga möbler.
Lägg dig på britsen så börjar vi sa han när hon infunnit sig.
-Hur var din barndom? Han kom med massa teorier och hummade!Du har fått för tidig potträning, din mor har givit dig dubbla budskap . Så höll dom på i 5 år!


Hennes enda vänner frågade hur det gick? Hon svarade då, att ja nu förstår jag orsakerna men jag är fortfarande lika blyg och känner mig ensam.
-Oj det var verkligen illa sa hennes vänner. Vi måste nog pröva en annan psykiatriker.
Jag vet en sa Dagmar. Han heter Dr Hasselman och bor i en liten etta
är 34 år och duktig men lite nybakad! Han bor visst i Sätra med 5 barn och fru!
Oj, det låter bra det måste jag pröva sa Lisa. Hon ringde och beställde tid .

-Ja det går bra sa Dr Hasselman, kom på tisdag. Hon ringde på
och en två meter lång man med vänligt leende öppnade.
-Vad är ditt problem? Jo, jag är så blyg och vågar inte bjuda hem mina anställda på middag, jag lider verkligen!
-Det ska vi ändra på .Du lider förmodligen av socialfobi. Du får gå i kognitiv beteendeterapi hos mig.
-Vi börjar bums.

Hon fick sätta sig på en bekväm stol. Vad är det värsta som kan hända dig om du bjuder hem dina anställda på middag ?Kommer dom att tycka att maten smakar dåligt eller att kaffet är beskt? Kommer dom att tala om för dig hur dåliga dina produkter är och att säga till dig hur dålig boss du är?

-Du ska få i uppgift att bjuda hem dina anställda och sedan återkomma till mig.
Nåväl, hon gjorde som psykologen sa, och bjöd hem sina tjugo anställda.
Hon bjöd på en paté som förrätt. pepparrotskött och lammstek som huvudrätt, och marängsviss som dessert. Till maten dracks det fina viner och till desserten dracks det likör och kaffe!
Gästerna verkade helnöjda, speciellt Gösta en anställd på 35år 165cm lång och 135kg tung .Gösta var en humoristisk och snäll ungkarl som Lisa hade börjat fatta tycke för.

 

Tiden gick och Gösta och Lisa träffades allt mer och blev till ett par. Bröllop blev det och Mr Chang och Dagmar och nära och kära kom till den stora dagen .Efter bröllopet bildade dom familj och fick två barn, och en hund; samt en cykel ,som svär mor hade inhandlat, så att Gösta skulle gå ner i vikt, så att han inte råkade ut för några av våra allt för vanliga välfärdssjukdomar.

Hon gick tillbaka till Dr Hasselman och han frågade hur det hela hade förlöpt? Hon svarade att det hade gått jättebra och att gästerna var jättenöjda ,samt att hon nu var lyckligt gift med en underbar man!
-Nämen så roligt, sa Bertil som han hette i förnamn. Då behöver jag inte medicinera dig som jag var rädd för att behöva göra.
-Du förstår sådana här problem kan vara nog så besvärliga.
Lisas och Göstas företag gick lysande , dom fick utmärkelser och priser både från regering kungen och näringslivet. dom flyttade in i Dr Lillemans villa i Danderyd eftersom han hade flytta in på ett servicehus.
Så småningom flyttade alla hennes anställda dit och dom rustade upp huset,men trädgården lät dom bli. När huset var renoverat,dukade dom upp långbord på gatan och bjöd in grannarna.

 

Nu kanske du tror att folk i Danderyd är snobbiga och stela men dom är precis som vi.Det kom disponenter domare direktörer företagare och en och annan skattesmitare ,med deras familjer,Ja det blev en fest utan like.
Ibland tog Lisa och Gösta emot mindre bemedlade barn ,dom fick stanna där ett tag. De levde förövrigt ett vanligt liv med deras anställa. Så småningom fick dom ett barn till en dotter som dom döpte till Lille-bill.
Dom köpte en Citronen från 60-talet och en militärcykel till Gösta så att han inte skulle drabbas av våra allt för kända välfärdssjukdomar. Ibland kom Mr Chang och Dagmar på besök, Dom idkade socialt samliv med grannarna som bjöd in dom på middag och diverse festligheter
Några av deras anställda bildade familj och flyttade.

Lisa företag började exportera solceller och vindkraftverk till Kina Indien och en del andra länder så det blev ett fasligt rämnande av kinesiska och indiska affärsmän. Så småningom skänkte Lisa pengar till kognitiva terapier så att dom kunde utbilda sig eftersom det finns ett sådant sug efter det.

SLUT!




 




Prosa (Novell) av Jean-Michel Orblin
Läst 754 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2005-08-11 14:14



Bookmark and Share


    StinusFinus
Hahaha, den här var rolig. Jag läste i hundraåttio och småflinade hela vägen, hihi.
2008-08-12

  Markattan
Jo, ibland måste man våga...
2005-09-04

  ingen alls
Denna novell var trevlig läsning, någonting jag skulle kunna läsa när jag ska gå på toaletten och inte hittar tidningen, ungefär. Jag gillade inte den här, visst var den underhållande, men jag vill läsa mer målande texter.

Men bra jobbat! :)
2005-09-01

  swimsus@gmail.com
Läser inte ofta långa texter men kände att denna förtjänas att kommenteras..Underhållande om vardagliga huvudbryer men inslag av bisarra undertoner..Strålande!
2005-08-13
  > Nästa text
< Föregående

Jean-Michel Orblin
Jean-Michel Orblin