Det finns en legend om en persisk kung som blir vän med en av sina drängar. Han blir mycket förtjust i drängens personlighet. Drängen kommer kungen närmare och närmare och slutar med att bli hans närmaste vän och rådgivare.
En kort tid efter bekantskapet får kungen höra att drängen har ett hemligt utrymme på sitt rum, ett hål under golvet som han regelbundet besöker. Antagligen så stjäl han guld och annat värdefullt från slottet och gömmer där. Kungen låter drängen hållas under uppsikt och överraskar honom när han en gång besöker gömstället.
Vad gömmer du där? frågar han honom.
Det är mina gamla och trasiga kläder, svarar han. Jag har sparat dem för att kunna minnas mitt tidigare liv.

Jag tycker om den här berättelsen. Den visar på ett enkelt och fint sätt, betydelsen av att kunna se och uppskatta livets gång. Jag tycker inte vi endast lever ett liv under vår livstid. T o m vårt fysiska jag förändras helt vart sjätte, sjunde år. Det är ungefär så länge varje cell lever, som jag har hört.
För mig har bl a mina livskriser varit ett slut på något, och en början på nytt. Min mest omvälvande kris/förändring i livet var min flykt, då jag tvingades lämna allt jag hade och kände till bakom mig. Jag har jämfört flykten med döden i en text, Främlingskapets gåva ( en uppläst version av texten finns på http://atalante.org/hearbar/player/hearbar.html....klicka dig fram till Hörbar2).

Flykten och de följande åren var jobbigt och ovisst. Det är en tid och ett liv som jag vill minnas för alltid.