Jag visste inte att någon kunde bryta ner mig så totalt...

Slog undan mina ben och sedan stod du bara där och såg på.
Njöt av min svaghet, solade dig i mitt misslyckande.
Jag låg på marken och våndades, vred mig för att komma undan ditt hat som flöt ut över mig.
Allt jag lyckades med var att gnida in grus i såren och du såg hur det sved, en glädje spreds i dina ögon och smittade sedan av sig till dina läppar
och jag är bara ett smutsigt ingenting, sämre än allt annat...

När det första slaget nådde mig och hann jag inte ens märka det, du som alltid annonserar dina slag så väl annars.
Jag ser din hand närma sig igen, jag känner slagen bränna in i mig, men du rör dig inte mer än så. Lägger bara din kroppsvikt bakom dem.
Du låter handen jobba, ser på och njuter medan den torterar mig
du ler när mitt blod flyter och mitt ansikte svullnar upp.

Den här gången, sprängde det i huvudet på ett nytt sätt.
Den här gången blev jag riktigt rädd, för jag insåg vilket intet jag verkligen är för dig!
Aldrig har jag känt ett hat som ditt, trodde inte det var möjligt för dig att hata mig så, men ändå gör du det!

Jag älskar dig trots att du slår mig, straffar mig för andras synder!
Du fick känna dig stor idag igen och jag blir förminskad till ingenting.
Återigen!

Du fick vara stor idag igen, fick trampa på någon som i dina ögon stod lägre än dig.