Anstränger mig. För att vara som vanligt. Social, utan att verka kontaktsökande. Reserverad utan att verka asocial. Anstränger mig hela tiden på gränsen till vad jag klarar av. Grät i dag på bussen. Jag fick syn på farmor. Eller någon som liknade farmor. Hon hade lagt håret, klätt sig prydligt, lagt make-up och tagit på sig pärlor. Hon var gammal. Jag satt på bussen hem från jobbet och var helt utmattad av att ha ansträngt mig hela dagen för att verka balanserad. När jag såg damen som liknade farmor kom jag att tänka på att jag borde ringa henne. Hon skulle bli glad. Men jag började gråta bara jag tänkte på det. Jag visste att jag inte skulle lyckas få fram ett enda ord om jag ringde. Rösten skulle kvävas i min gråt. Pappa är död. Hennes son. Hennes äldste son, som blev läkare. Han finns inte mer. Jag har knappt träffat farmor utan pappa. Vi har inte en egen relation. Jag är bara hans dotter i förhållande till henne.

I morgon ska jag träffa min kusin. Jag är rädd för att jag inte kommer kunna låta bli att gråta när jag återser honom. Vi har inte setts sedan begravningen. Han är föräldralös, för min faster dog när han var elva. Och nu är han utan sin ena morbror också. Och mig har han ju inte mycket stöd av, om jag bara gråter varje gång vi ses.

Jag äter choklad, med 76% kakao. Dricker grönt te. Sitter i min badenbaden-stol på balkongen och ser solen gå ner. Mina fötter är inte kritvita den här sommaren, som de brukar vara. De är solbrända. Jag har målat tånaglarna i en ljus färg.

Det går åt mer tid än vanligt åt att upprätthålla skenet av normalitet kring mig själv. Jag känner mig stel och spänd. Går på massage för att lossa spänningarna i axlarna. Vilar mycket. Försöker dölja att allting kräver dubbelt så mycket ansträngning som det brukar göra. Att åka buss från Slussen till exempel. Det kan ta musten ur mig helt. Jag kommer till Slussen och hör att en saxofonist spelar för de förbipasserande. Det gör mig knäsvag. Pappa spelade saxofon. Jag sätter mig matt på en parkbänk och väntar på bussen. Ser folk passera. Plötsligt är det en man som liknar pappa. Bakifrån. Jag ser ofta hans kopior på stan. Första gången blev jag chockad. Var inte alls beredd på det. Men så småningom har jag vant mig. Letar nästan efter hans look-alike i folkmassan för att inte överraskas av det ögonblickliga igenkännandet som en obehaglig stöt i magen och hoppa till av åsynen.

En fullgubbe sätter sig bredvid mig på bänken och frågar vänligt om jag har en krona.
- Jag har inte ätit på flera dagar, energin börjar ta slut, säger han trött. Jag gräver fram en banan ur ryggsäcken och ger honom den. Han ler mot mig och tar emot den. Skalar och tuggar. Jag känner en samvaro med a-lagarna och de hemlösa. Lika trött och trasig. Har delat flera nätter med dem också den senaste tiden. Suttit och gråtit på parkbänkar och i portar mitt i natten. Varit utom mig av förtvivlan. Inte kunnat ta mig hem förrän jag fått ur mig gråtattacken. Suttit och hulkat i en port medan jag tittat på någon stackars narkoman som legat avsvimmad i en port mittemot. Torkat av mig tårarna på tröjärmen och gått ombord på nattbussen alldeles rödgråten och svullen i ansiktet. Känt blickarna från passagerarna som sett mig i det hårda lysrörsljuset. Krupit ihop på sätet en stund och sedan vacklat ut och hem i mörkret. Sett mig i spegel i badrummet och förvånats över att den glada duktiga flickan som syns i dagsljuset kan förvandlas till en svullen hopplös varelse om nätterna.

Vaknat nästa morgon, fortfarande med svullet ansikte. Tagit god tid på mig med en stor kaffekopp, kallt vatten i ansiktet och mycket smink. Efter en mycket kort stund ser jag alltid ut som en fräsch trettioåring. Eller tjugnågonting-åring kanske, jag ser yngre ut än jag är.
Ingen kan ana vilka kval jag går igenom i min ensamhet. Vilket helvete jag befinner mig i.

Det är fruktansvärt ensamt. Men jag har svårt att släppa någon inpå mig. Det känns kletigt och obehagligt. Sex är inte det jag längtar efter just nu. Men ömhet. Ack, hur mycket längtar jag inte efter en arm om mina axlar, en kyss i nacken, en hand som stryker mig över håret, ett ben som korsar mitt ben i sängen om natten. En rygg mot min rygg att vila trygg emot. Någon som lagar middag, gläntar på dörren till badrummet när jag badar och frågar om jag vill se en långfilm, ta en promenad, eller diskutera de senaste nyheterna i tidningen. En blick i samförstånd. Ett lyssnande öra. En varm mun mot min hud. Någon att dricka vin med under höstkvällarna. Slappna av med. Bara vara med.

Jag skulle behöva någon som tillät mig att vila en stund ibland. Ta igen mig. Sova en lur mitt på eftermiddagen. Någon att sträcka lakanen med när de tvättats innan de hängs på strecket. Som hjälper mig att hänga tavlorna i rätt höjd. Någon att ge presenter. Oväntade presenter en helt vanlig tisdag. Men det finns ingen här. Bara jag.